Mitt hem.

Ju fler människor som är i mitt hem samtidigt desto lättare känner jag att det är. Det blir mindre intimt än om här bara är en. Känner mig inte lika utsatt och dömd.
Att jag känner mig dömd är nog för jag själv inte tycker om mitt hem.
Håller på att byta ut i princip alla möbler. Men det tar tid.
Dels för jag har valp som gärna far omkring som en skållad råtta och ibland gnagar på en del. Men även för jag måste komma på vad jag vill ha, hitta det och spendera en massa pengar på det.
Sen trivs jag varken i lägenheten eller platsen överlag.
Det är ju även min trygghet, mitt hem. Och om det finns flera brukar "faran" vara lägre.
Om det inte är underförstått så har det hänt skit i mitt hem förr. Jag upplever gärna inte det igen.
Känner mig mer utsatt, för om man har mitt hem, var ska jag då ta vägen?!

Igår kom det hit en som skulle laga tvn. Som på tvång fick jag ringa så någon annan också var här. För jag ville inte släppa in någon ensam.
Det är vid sådana tillfällen min ptsd verkligen visar sig.
Det är vid sådana tillfällen jag verkligen behöver hjälp av andra. Att man liksom bara är här. När någon invaderar min trygghet. Då är det bättre om det är flera.

Men lägenheten är än en gång städad. Eller mja, kanske bakar pepparkakor.. Så finns en risk att köket inte är i topp. Men det går snabbt att fixa.


För övrigt så gick det som vanligt. Tvn är fortfarande trasig och de får komma hit en gång till och byta ut allt utom, förhoppningsvis, högtalarna.

Gillar

Kommentarer