Monster.

Du vet den där känslan när någon ny människa kommer in i ens liv, när saker känns så mycket bättre och man blir gladare av sig.
Strunt samma om det är romans eller vänskap, man mår ändå lite bättre överlag.

Vet du den där känslan som kommer sen? När det inte flyter på så bra längre. Sen om det är så alltid framöver eller bara ett tag vet man inte riktigt. Det är som två kugghjul som fastnat. All den energi som man hade behövt lägga på annat ligger nu på att försöka få det till att snurra igen.
Det man hade tidigare för att kunna snurra ensam har begränsat. Saker som gjorde en bättre försvunnit. Och jag vet inte vad jag ska göra.

Allting som får mig att må bättre har blivit begränsat. Det känns som att jag sitter fast. Som att jag inte kan göra något. Allting som tidigare fått mig att komma ur, fått mig att sluta tänka och må bättre är borta. Och det gör mig inte till en trevlig människa. Vilket jag är medveten om och det gör att jag blir ännu mer otrevlig och hemsk.

Den ständiga inre paniken när man inte vet vad man ska göra. Inte vet hur man ska kunna må bättre, hur man ska kunna göra så andra mår bättre, speciellt med mig när jag blir som jag blir.

Ångesten över att jag inte har kontroll över hur jag blir. Som ett monster som sakta kravlar sig ut från under sängen. Och ska jag vara ärlig så är jag rädd för det.
All frustration, stress och dåliga minnen som tar över.
Och jag har mina galler som förhindrat det från att ta sig ut. De få saker som gjort att jag till viss del kunnat hantera det. Men nu har jag hamnat i valet mellan mig och någon annan. Så jag får försöka förhindra det hemska att ta sig ut. Försöka hitta något annat sätt att hålla det inom mig.


(Bilden är tagen för 8-9 år sedan)

Gillar

Kommentarer