Mörker.

När jag var liten hade vi ett ganska stort förråd i trädgården. Jag brukade klätta upp och lägga mig på det när jag ville vara ensam. När jag inte ville bli hittad.
Det var höga kanter runt taket och man såg mig bara om man stod på ett specifikt ställe på balkongen.
Där brukade jag ligga och titta upp i himlen. Oavsett om det var dag eller natt.
Gjorde inte något mer än tittade där och tänkte. På allt, på ingenting. Samlade energi.
Ska jag vara ärlig så vet jag inte om någon någonsin kom på att jag var där.

När skjulet revs för att istället bygga en pool försvann också min egna plats. Stället jag försvann på.
Jag var dessutom mörkrädd. Inte inomhus, där kunde saker hända oavsett om det var ljust eller mörkt. Men utomhus.
Och utan min plats i trädgården hade jag ingenstans att ta vägen.
Så jag bestämde mig för att försöka sluta vara mörkrädd.

Det låg en liten skog i närheten av där vi bodde. Fast efter att ha bott i värmland ett år skulle jag nog mer kalla det för skogsdunge.
Om man gick längs med skogen kunde det ändå ta en kvart att gå.
Så en natt smög jag ut från min källardörr, tog mig till början av dungen, och utan någon lampa gick jag på stigen som ledde rakt igenom.
Jag gick där i mörkret alldeles ensam. För jag ville släppa rädslan, ville inte vara begränsad.
Och vet du vad? När jag kom ut på andra sidan var jag inte längre rädd. Det var då jag kom fram till att mörkret är min vän.

Det är i mörkret man kan försvinna.
Jag var rädd för att jag inte kunde se dig, men jag kom där fram till att du inte heller kan se mig. Jag försvinner. Det är som att jag helt slutar att existera där och då.
Att många dessutom drar sig för mörkret hjälper. Då finns inte du heller. Allting slutar att existera. Som en paus från livet.
Underbara mörker.

Gillar

Kommentarer