Något dumt.

Jag borde ha sovit för längesedan men jag kan inte. Jag gjorde något dumt. Innan jag gjorde det visste jag om att det var dumt. Att jag egentligen inte borde, men ja, jag gjorde det ändå. Och nu kan jag inte sova. Kan inte finna ro. Är så arg, så sjukt förbannad och tror att jag har lite ångest. Jag vet dock inte riktigt varför jag har ångest. Är det för att jag gjorde något som jag inte borde eller kanske för att jag inte gjort något trots att jag vetat innan? Är det för att jag inte vet vad jag ska göra nu, om jag ens ska göra något eller är det kanske för att jag lider med andra? Ångesten för dem?

Att jag mår som jag mår just nu får jag väl skylla mig själv. Jag sökte svar och fick dem. Något som jag egentligen inte hade något med att göra. Något som jag blev tillbedd att hålla mig ifrån så jag får väl skylla mig själv, tror jag.


Ska jag vara helt ärlig så vet jag inte. Jag vill egentligen krypa tillbaka till min bubbla när det gäller just detta men det går inte riktigt. Jag valde att spräcka den. Just den bubblan finns inte längre och för stunden hade jag velat ha någon att gnälla för. Att berätta precis allt för som kunde, ja, jag vet inte. Lyssna? Hålla med mig om att världen är ond och de flesta borde bli satta på spett eller kanske bara krama om mig? Slå mig i ansiktet och säga åt mig att jag ska skärpa mig?
Ja, jag vet inte. Tror att bara snacka hade hjälpt ganska bra. Men just nu är här inte riktigt någon jag kan ha den konversationen med. Nog därför som jag valde att skriva här. Måste få ut något. Om det bara är lite och väldigt svävande så måste jag få ut det.

Detta är också en ny sak. Jag söker mig till något, till någon nu när jag mår dåligt psykiskt. Det är inte något som jag riktigt gjort tidigare. Kan kanske vara för jag inte har någon aning om vad jag ska göra eller ta mig till. Och kanske även en stor del att det inte är jag som gjort något mer än tagit reda på skit jag uppenbarligen mådde bättre utan att veta.

Det är inte allt för svårt att skriva detta utan att svära. Jag är trots allt ändå ganska lugn. Min likgiltighet hänger kvar ganska så mycket. Logiken finns där. Att inte gå efter känslor, att inte känna känslor. Det är bara onödigt i detta läget. Men jag har fortfarande en hel hög med tankar, funderingar och framförallt frågor. Dessvärre tror jag att det är frågor som kommer till att förbli obesvarade för all framtid.


Det är så jag gör när jag blir arg. Det är detta som egentligen händer. Jag känner en massa känslor i ca 1-5 minuter och sen blir jag "stel" och känslokall. Börjar tänka istället.
När jag behöver fixa med något eller lösa ett problem vill jag bli arg. Jag försöker till och med att bli det frivilligt så att jag ska kunna tänka bättre.
Är jag arg koncentrerar jag allt på det för att fixa det, för att förstöra något, någon. Nästan alla tankar går på att hitta den bästa lösningen istället för att ha en hög med tankar på annat också undertiden.

Kan dock inte sova nu. För mycket tankar och för lite som distraherar dem.


Jag undrar lite varför jag gör sånt här. Lite varför jag är så sjukt nyfiken av mig. Speciellt när jag vet om att jag egentligen inte borde. Att det kommer bli som det är nu.
Lite som att ta på spisplattan. Ja, lampan lyser att den är varm men nja, tror jag måste petat för säkerhetskull. Det kanske inte är så pass varmt trots allt.


Och det har egentligen inte gett mig något mer än missnöje. Ingenting mer än att jag kräks på en del människor och till större del mänskligheten.
Saker som jag helt klart hade mått bättre av att inte ha.

Varför gör jag såhär? Varför måste jag vara så sjukligt nyfiken av mig?

Gillar

Kommentarer