Narcissist.

Hur sjukt är det inte? När jag ser hur någon annan blir behandlad på samma sätt som jag oftast behandlar andra jag tycker om, känns det helt surrealistiskt. Som att det egentligen mest är så det är på film. Som ett ideal ingen kan, vill eller vågar leva upp till.
Sen kommer tragiskt nog tanken om att det är manipulation. Att bakom allting som visas uttåt finns en mörk vardag. Att det alltid finns en baktanke, en ond plan.

Jag har börjat lära mig mer om narcissister.
Tidigare visste jag mest att de var manipulerade as som snabbt började avsky mig, en del tillfällen nog till och med hata.
Jag behöver nog egentligen inte veta mer. De håller sig trots allt de flesta tillfällena långt bort från mig.

Men jag hamnade där, att jag vill veta mer, av en del förklarliga och andra oförklarliga anledningar.
Och det slog mig; till en början gör de många gånger som jag.
Att man ger tid och uppmärksamhet till någon annan.
Man lyssnar på vad de har att säga, försöker hjälpa med problem och allmänt göra dagarna och livet bättre för någon annan.
Men tillskillnad från dem så blir jag bättre med tiden. Finns inte någon ond tanke eller något försök att kontrollera någon annan.
Jag söker istället ömsesidig respekt.

Att när de blir arga så blir de det på riktigt. Att det enda som spelar någon roll är deras egna känslor, alla andra är bara objekt.
Objekt som man både har behov av att imponera på och kontrollera.
Och de kan varken driva om sig själv eller erkänna att de har fel. Verkligen har fel, helt utan någon bortförklaring eller överföra skullden på någon annan.
Behovet av att bli sedd, hörd och avgudad.

Så för att göra detta lättare nu.
Jag är socialt efterbliven och har kroniskt tvångstankar.
Det är min personlighet det är fel på!
Jag trodde länge att ärlighet varar längst, jag hade fel.

Gillar