Osäker, ledsen och hormoner.

Jag kan inte somna. Detta senaste dygnet har känts som flera veckor och bara för att göra det värre så kan jag inte sova nu.

Har mest legat på soffan idag. Har ont i hela kroppen. Och för att göra saker ännu bättre har jag även hormonproblem. Så är inte bara gnällig över smärtan utan även över livet. Skönt.

Jag gjorde valet för många, väldigt många år sedan att stänga av känslor. Tror inte att jag helt hann lära mig att faktiskt känna ordentligt innan jag gjorde det. Är det något som man får lära sig som liten? Att känna? Eller är det så att man får lära sig att inte känna något?
Hur som helst så vill jag inte av flera anledningar.
En av dem är så jag kan tänka mer logiskt. Tänka utan att det tramset ska komma i vägen och förstöra. Komma och göra allt mer förvirrat och jobbigt. Mindre risk att göra fel.

Men även så jag faktiskt slipper känna nu. Jag vill inte göra det. För jag har en jävla massa skit som inte borde finnas. Sådant som jag helst skulle ha varit helt utan. Och inte bara det med dåliga minnen och osunt förflutet som jagar, så är jag även väldigt osäker av mig egentligen. Att jag inte har något större egenvärde är nog inte allt för svårt att förstå när man snackat med mig ett tag. Eller bara läst här ett tag. Men är även osäker med i princip allt annat också. Det märks av ganska så hårt när man ifrågasätter om jag verkligen har koll på något eller om man vill att jag ska göra något nytt som jag inte vet någonting om. Jag gör helst inte det. I alla fall inte när någon annan är i närheten.

Jag dansar och sjunger mest ensam. Jag spelar dator- och tv-spel ensam. Målar när ingen är i närheten och städar helst inte när någon är där. Så det gäller mer än något nytt. Mer än när någon ifrågasätter. Skulle jag då även känna på riktigt skulle jag inte göra något alls tror jag.

Varför skulle någon vilja prata med mig? Varför skulle man vilja läsa det som jag skriver? Varför skulle någon någonsin sakna mig? Varför skulle någon vilja lära känna mig?
Varför skulle du tycka om mig?
Och jag vet inte. Jag har ingen som helst aning. Jag tycker om mig. Men jag har ju inte så mycket val. Jag måste umgås med mig. Förstår väl inte bättre. Sen tycker jag i och för sig inte om särskilt många heller. De flesta har många saker och sidor som jag stör mig på. Och jag hänger ju lätt upp mig på småsaker samtidigt som jag tycker om min ensamhet. Behöver inte vara lika osäker där, inte lika rädd. Kan inte riktigt göra någon annan illa eller besviken där. Ingen som kan störa sig på mig. Och jag är både envis och har ett väldigt starkt tålamod så vill jag verkligen något så ska jag klara det, i min ensamhet.

Med osäkerhet brukar rädsla också komma. Rädslan för att göra någon besviken. För att någon ska känna att den slösat sin tid på något helt ovärt. För att skit ska upprepa sig. Rädslan att göra sig själv illa. De som man tycker om illa. Rädd för vad var människa ska tycka och tänka om en. Ens utseende, intressen och personlighet.
Vad tycker du om mitt hår? Är jag för otränad? Är dessa kläderna okey för mig? Funkar mina möbler? Borde jag hålla mig till dammråttor? Är jag allt för tjatig? Ska jag försöka vara mindre rak och försöka göra så saker låter bättre? Har jag för många åsikter? Är jag för tråkig? Borde jag ge upp?

Hade jag känns så hade jag troligtvis inte gått ut. Jag hade väl spenderat livet ungefär som jag gjort idag. Bara legat på soffan och varit väldigt ledsen.
Sen då även att jag varit rädd för alla andra. Hade inte målat, inte spelat. Hade absolut inte haft djuren. Jag gör inte så mycket nu som det är. Men jag är i alla fall inte rädd. För jag bryr mig inte. Jag kan inte bry mig om allt. Ingen kan bry sig om allt alltid. Då hade de låst in sig, om inte värre.

Så jag stänger av så mycket som jag bara kan. Tidigare har det inte varit ett aktivt val, det har liksom bara blivit så. Nu är det jobbigare och jag försöker ta bort allt som jag kan. Hormonerna nu hjälper inte riktigt till. Jag känner skit. Och då menar jag verkligen skit. Rädsla, ledsamhet, panik, självförakt, avskyr, saknad och hjälplöshet. Jag känner lite så spontant att jag skulle klara mig bättre utan allt detta.
Ingenting av det är någon överraskning. Även om jag skulle känna alltid så har jag klarat mig väldigt bra om man ser på mina förutsättningar. Om man kollar tillbaka på livet så är jag, även om jag känt alltid, ganska så bra. Men det spelar ingen roll. Man ska inte tycka synd om mig. Skit som hänt ska inte påverka någon annan. Man ska inte behöva lida för att jag gjort det, för att jag gör det. Det är inte något som jag vill. Jag vill inte ge det. Ska jag ge något ska det vara glädje och trygghet. Vill ge allt det där positiva. Göra livet lite lättare, inte sämre eller ens lite jobbigt.

Men just nu är det jobbigt. Just nu känner jag. Jag är inte van. Vet inte hur jag ska kontrollera det. Kan inte kontrollera det. Gråter väl mest över livet, över mig. Inte något om att det skulle vara synd om mig. För det tycker jag inte. Mer uppgivenhet. Det känns som att sanningen tryckt sig förbi min mur. Jag vet om att det kommer försvinna. Så fort detta har lagt sig kommer jag tillbaka igen. Men det är jobbigt just nu. NU är det jobbigt! Just nu vill jag inte. Jag orkar inte för stunden.
Flera dagar har jag känt. Det går till en början men sen brister det. Sen klarar jag inte att ignorera det längre. När mer saker som jag tycker är väldigt jobbiga händer undertiden blir det ännu värre. Jag vet, det blir bättre.
Känner mig ensam, ledsen och vilse. Som att min värld rasat innan jag ens existerade men att jag varit för dum för att förstå det.

Jag vill vara själv för då slipper någon annan dras med mitt dåliga humör just nu. Jag vill vara själv för då slipper jag känna att jag tycker om någon och rädslan av att den försvinner. Jag vill vara ensam för att det inte finns någon press.

Jag vill inte vara själv för att jag vill känna något positivt med någon, det där som man tydligen ska känna om man tycker om någon, om så jag bara känner för en kort stund. Jag vill ha någon här som kan visa att allt blir bättre snart. Jag vill inte vara själv för jag vill inte känna mig så sjukt ensam.


Gillar

Kommentarer