Panikångest.

Jag skrev nyligen om mina negativa egenskaper. En del av det där jag själv inte tycker om med mig.
Bland annat nämnde jag mina tvångstankar. Jag hatar dem.
Även om det vid flera tillfällen kan vara en trygghet, och andra stunder lite strunt samma. Så finns det även de gånger då de är helt jävla värdelösa och istället för att hjälpa mig, ger de mig mer problem och ångest än vad jag hade haft utan dem.

Jag nämnde även att jag är väldigt rädd och osäker när det kommer till människor jag inte vet var relation står.
I kombination med rädslan, osäkerheten och tvångstankarna, kommer en sida av mig fram som jag verkligen hatar.
Jag blir ganska så elak, på ett bitchigt sätt.
Framförallt om jag verkligen försöker trycka bort det och personen påpekar att jag skulle vara elak.
Det triggar igång det mer.
För jag är rädd. Rädsla är en känsla jag inte alls lärt mig att hantera.
Många gånger hanterar jag det genom att inte hantera situationen utan springer iväg.
Men när jag inte kan eller vill springa tar tvångstankarna över.
Tvångstankarna om att jag måste fly, måste komma bort från situationen på något sätt.
Att jag ofrivilligt försöker driva bort den andra, för jag själv inte lämnar.

Sen sitter jag här med ångest, så sjukt mycket panikångest.
För jag gjort fel. För jag inte kunnat hantera tvångstankarna när paniken om att fly slagit in.
För att man kanske tror att jag är ett sådant as som det verkade precis vid det tillfället.
Att man faktiskt kommer lämna.

Det jag gör, är fortfarande rätt. Det är mer vad jag säger som är helt åt helvete.

Gillar