Rädsla.

Fixade till mig och drog ner för att köpa pennor så jag faktiskt ska kunna skissa ordentligt. Självklart skulle det regna hela tiden som jag var ute. När jag sen väl kom hem märkte jag att bland annat den vita var helt värdelös. Den var så hård att det var som att försöka rita med en plastbit. Blir lagom trött. Så nu får jag väl ta och beställa en ny och vänta tills nästa vecka att få tag på en då istället. Precis som att jag inte redan väntar. Som om att jag inte väntat tillräckligt. Hela mitt liv går ut på att vänta. Det enda som jag gör är väntar. Sitter här och tittar på ingenting undertiden som jag väntar. Jag vet inte riktigt längre vad jag väntar på. Väntar på allt, på ingenting. Jag bara väntar. Tänk om det bara slutar såhär. Att det inte händer mer. Har det verkligen varit värt det då? Väntar jag verkligen på ingenting? På döden?

Jag hade velat dra. Bara ta mina saker, djuren och försvinna. Precis som jag gjorde för något år sedan. Då drog jag till Arvika. En månad efter jag kollat upp allt hade jag flyttat. Hade lyckats fixa lägenhet, skola och jobb. Nu har jag en inkomst, även om jag drar. Behöver inte fixa mer än ett hem. Kan ta djuren och försvinna. Bara lämna alla, allt. Alla utom mig.
Tyvärr är det nog mest jag som är problemet. Det är mig jag vill fly från. För jag träffar ingen annan här ändå. Allt hade varit det samma även på en annan plats. Och ja, jag borde träffa folk. Borde snacka och umgås. Borde sluta leva i celibat. Jag borde så mycket. Så mycket med andra människor. Med någon annan. Men jag gör det inte. Jag bara väntar.
Väntar på att bli mer frisk, på att få min ork och energi tillbaka. Så jag kan dansa, träna, skaffa körkort, en till hund och le och skutta runt. Jag väntar. Väntar på den där jävla pennan. På en människa som inte kommer komma tillbaka.
Jag enbart väntar. Jag väntar på att mitt liv ska börja. För just nu är det på paus. Fast jag kan känna och tänka. I alla fall i två veckor till. Sen verkar det som att jag försvinner.

Det måste vara något hemskt fel på mig. För alla ska bara motarbeta och ändra mig. Jag kan får inte vara mig själv. Är det så för alla? Vem bestämde hur man ska vara? Varför måste jag tycka och tänka som majoriteten? Varför måste man tycka om kramar?

Ska jag vara helt ärlig så är jag rädd. För människor, för mig. För känslor. Ja, det är känslorna som jag är rädd för. För mina och andras. Därför som jag alltid har dragit. Därför som jag vill springa ifrån mig nu. För jag är rädd. Rädd för att känna något. För att låta någon komma så nära mig igen. För att ge upp. Jag är rädd för samspelet med andra människor.

Så jag alltid förhållit mig till andra har varit grundat på rädsla. Och jag försökte ignorera det. Försökte köra ändå. Det gick bättre men långt ifrån bra. Det är nytt för mig och ja, jag blir rädd. Mer rädd då. De flesta tankarna säger att jag borde sluta. Att jag borde vara tyst och göra som alltid annars. Hålla alla på avstånd. Jag får ångest över att jag har känslor. Får ångest över andras känslor. Blir så sjukt rädd. Och det är så idiotiskt att det inte är sant. Men jag försökte, försöker. Det ledde mig till detta. Till att bry mig om någon som inte finns här. Till att tycka om någon som i min värld inte längre existerar. Och även om denna väljer att aldrig komma tillbaka är jag tacksam för det den gjorde. Tacksam för att jag kunde vara mig själv ett tag. För att någon fanns där en viss tid jag behövde det. För att denna fick mig att tänka på ett annat sätt och visade att mysa inte alltid är så hemskt. För att jag till viss del för någon månad glömde bort att jag väntade på livet.

Tack.

Gillar

Kommentarer