Självförtroende och egenvärde.

Något hände. Jag har fått vara ensam i snart två veckor och något hände med mig.

Detta är första gången någonsin som jag fått mina tabletter och få vara helt ensam en längre tid.
Tabletterna är något jag verkligen behöver. Men framförallt så förändrades jag psykiskt. Jag blev så mycket gladare. Kunde tänka så mycket mer och faktiskt komma ihåg det mesta, på gott och ont.

Och nu har jag dessutom fått vara själv. Fått återhämta mig i min ensamhet.
Även om jag större delen har städat och tagit hand om valpen.
Att ha fått vara i mitt egna huvud och själv välja när jag skulle se världen och ha någon kontakt med andra människor.
Jag behövde verkligen detta.
Det förändrade mig mer än vad jag väntat mig.

Det har även hjälpt att jag i någon månad innan detta även varit iväg ganska så mycket.
Jag satte som inställning att inte säga nej om någon ville ha med mig på något eller bara snacka lite skit.
Så jag spenderade mycket tid borta. Träffade gamla och nya människor. En del vars sällskap jag uppskatta, andras inte lika mycket.
Med en hård inställning att jag skulle skaffa vänner. Att jag skulle bli mer social och sprida glädje.
De flesta uppskattade mitt sällskap, lite i alla fall, eller var väldigt duktiga på att fejka det.
En del slutade prata med mig när de förstod att jag inte ville något sexuellt. Det var inte det jag var ute efter. Inte det jag sökte eller var intresserad av. Och på något sätt blev jag inte riktigt gnällig. Av någon anledning roade det mig lite hur man tydligen fjäskat så mycket, och egentligen var lite av ett as innerst inne.

Det kändes skönt att bara kunna dra iväg, helt utan att kroppen gav upp.
Att orka vara med i samtal, peta och fixa med saker för någon annan, vara ute och dansa lite överallt och dricka alkohol med andras sällskap.
Någon som kommer och kramar om mig för den känner igen mig. Som väljer att i alla fall hälsa vänskapligt.

Och nu har jag fått vara ensam.
Har förstått att jag är ensam så länge jag vill. Det är inte någon som plötsligt kommer hit och aldrig lämnar, trots att jag verkligen vill det.
Jag har kunnat andas ut.

Och något hände.
Jag har blivit någon annan. Om jag ens är klar med att förändras?
Jag har fått både självförtroende och egenvärde?!
Även i relation till andra. Vilket är något helt nytt för mig.
Jag kan på riktigt känna att, nej, du är inte värd mig.
Även om det är någon som jag verkligen tycker om och bryr mig om så kan jag fortfarande känna att den inte är värd mig.

Du är värd hela världen.
Hela världen utom mig.

Dessutom träffade jag min bror som jag inte sett på 15 år.

Det har också hjälpt att jag kan röra på mig och faktiskt börjar bygga muskler.

Ska jag vara ärlig så var jag ganska rädd för att bli ensam.
Har inte varit det en längre stund på länge. Var helt knäckt var gång jag tänkte på mitt liv och mitt tålamod var i slutet nästan helt obefintligt.
Jag gjorde aktiva val att sätta mig i situationer som kunde vara farliga för mig, och allting gick väldigt snabbt utför.
Och vad skulle då hända när ingen var i närheten? När ingen begränsade min idioti och strävan efter spänning?
När där aldrig fanns någon som kunde övertyga mig att jag inte skulle, i alla fall inte just nu?

Istället vände det. Jag slipper känna mig både fast och instängd.
Slipper behöva välja idioti, för att känna någon typ av kontroll och val.
Och framförallt så behöver jag inte fly från något.

Jag fick bättre självförtroende.
Kom till insikt med att jag faktiskt är ganska så underbar, och kan greppa det själv.
Lärt mig att sätta gränser, för Jag förtjänar bättre.

Välkommen till mitt nya jag. I fucking love it!

Gillar

Kommentarer