Skriver för mig själv.

Jag har fått höra att det jag skriver här ibland är alldeles för bittert. Att det gör så man inte skulle sakna mig. Att jag ska skriva mer positivt.

Mer positivt.. Men hade det varit positivt hade jag inte behövt få ut det på samma sätt.
Det jag tänker och skriver är framförallt för mig.
Jag skriver dessutom en hel del som förhoppningsvis aldrig kommer till att bli läst utav någon annan än mig. Det finns även det som jag tar med papper och penna för att ett tag senare elda upp.

Jag länkar inte riktigt hit utan det är något man aktivt får leta efter.
Men det är lättre för mig. Det finns kvar här. Jag kan se tillbaka. Kan påminna mig själv och verkligen se hur minsta lilla sak ändras, eller är precis samma som tidigare.
Det är för min skull. För tyvärr är det så att jag oftast får ut mer av att prata med mig själv än med andra.
Och om det jag skriver gör att man inte skulle uppskatta mig, för man får ta del av en del av det som händer inom mig, så är jag ingenting för de människorna.
För tyvärr händer mer än det man ser i min närhet.
Du vet, då när nästan ingenting verkar påverka mig. Då när saker ser ut att försvinna långt innan det ens har börjat.
Jag lever mer i mitt huvud än utåt.
Mina känslor är fortfarande mer psykiskt än fysiskt.
Jag fick aldrig riktigt lär mig det. Hur man känner saker.
Jag fick istället snabbt lära mig att hålla allting inom mig. Att ingen vill veta. Att det är jobbigt när jag har känslor.

Jag fick inte särskilt mycket närhet som liten. Jag var alltid ett problem, oavsett hur mycket rätt jag än gjorde så blev jag aldrig värdig av närhet eller uppskattning. För min närvaro skapade mer smärta. Jag var svagheten, så då var det lättare att sluta bry sig.

Misstolka mig rätt, det har gjort mig mer självständig. Men det har också gjort att det är svårt för mig att visa vad jag känner. Oavsett om det är positivt eller inte.

Har även svårt att visa för mig själv. Så min kropp har än en gång gett upp. För på mig visar det sig fysiskt. Det visar sig i blodproverna och blodtrycket.
När kroppen faller till marken för allting egentligen alltid går på högvarv.
För stressen och ångesten är så pass hög att musklerna inte får syre.
När jag vid vaket tillstånd gnisslar sönder tänderna. Och fortfarande ser ut som att jag inte skulle kunna bry mig mindre.
Du kan inte se på mig vad jag egentligen känner och tänker om jag inte aktivt väljer att visa det.

Så jag använder mig bland annat av denna sida för att få ut i alla fall något. För att prata med någon, även om det bara skulle vara till mig själv.
För helt ärligt så vet jag varken vem som läser eller ens hur många.
Jag vet mest att jag får oftast ut mer av att prata med mig själv om djupare saker än vad jag får ut av andra. Tyvärr inte bara negativt, utan dessvärre överlag.

Gillar

Kommentarer