Skulle kunna tro att jag är trött.

Jag tror att det blivit kortslutning i min hjärna.
Efter att inte kunnat vara ensam någon längre tid på flera år, är jag det nu i princip hela tiden. Jag skulle vilja skriva att jag stängt in mig i mitt hem, men då jag har Makea så spenderar vi dock större delen av dagarna på en gräsmatta.

Jag har inte kunnat vara så mycket ensam dessa år. Och jag behöver verkligen det. Ensam, utan någon annan människa. Utan hund går ju inte.
Det jobbiga nu är dock att tankar som "Shit. Hur kan man låta mig ha valpen utan någon vuxen i närheten?!" och "Undra när någon vuxen kommer hit." har slagit mig fler gånger än vad jag vill erkänna..
Jag fyller 30 nästa månad. Jag Är vuxen. Och det är inte som att jag haft någon "barnvakt" tidigare, snarare att jag varit det. Men ändå har det blivit detta mindfuck nu?!

Det var snart 12 år sedan jag flyttade hemifrån. Gått över 11år sen jag köpte min första hund. Alldeles för lång tid har gått sen jag började laga mat och tvätta mina kläder. Men ändå ser jag mig som ett barn nu mer än någonsin?

Har mer ansvar, tar mer ansvar och fixar det.

Med musik i ena örat och telefonen i bakfickan lever jag i min bubbla.
Social är ett minne blott.
Du finns inte, ni existerar inte längre.
Det enda som är, är de störiga jävlar som uppmärksammar hunden. Men även de lär snart hålla sig borta. Han ska bara bli lite större.

Jag borde bli mer social igen. Jag ska, jag lovar. Men inte just nu.
Kanske om några dagar, kanske om två månader. Vem vet?

Så trött på all drama.
Trött på all skitsnack.
På alla antaganden.
På att ständigt bli tolkad helt fel.

Jag är trött på alla de som raggar och blir gnälliga när jag inte är intresserad av något sexuellt, som jag dessutom förklarat flertalet gånger tidigare.
Trött på att vara socialt efterbliven.
På att aldrig förstå vad som händer, hände.

Och framförallt är jag så sjukt trött på att finnas för andra, bli tagen för givet, bry mig om och att inte vara värd ett skit.

Jag är inte arg, ledsen eller bitter. Jag är bara trött.
Jag bryr mig fortfarande, jag finns där än.
Jag bara lever större delen av tiden i min bubbla.
Lägger ner kärlek på någon som vill ha och uppskattar den, uppskattar mig.

Jag är bara trött, och undrar när en vuxen kommer hem.

Gillar

Kommentarer