Snille spekulerar.

Okey. Om vi utgår från att det i föregående inlägg faktiskt stämmer. Avskyr hur egocentriskt det är. Men vi leker med tanken att det faktiskt skulle vara så.
Det hade ändå förklarat en hel del.
Typ varför de flesta kvinnor avskyr eller rent av hatar mig. Helt utan att jag gjort eller sagt något illa.
Varför jag aldrig blivit nekad av någon jag flirtat med.
Det hade också förklarat varför alla alltid kommit tillbaka till mig. Dock försent.

Däremot förklarar det inte varför man väljer att ta avstånd från mig, ignorera mig.
Men igen, vi fortsätter att utgå från att jag nästan är perfekt. Urg..
Då borde det vara så att man lämnar för att man är en skrämd jävla hare.
Men egentligen, om även mitt intresse finns där, vad har man att förlora?
Att bli sårad? Ensam? Är det då bättre att välja att såra mig, och ändå vara ensam?
Att låta mig nästintill hata mig själv hur dum jag kunde vara och tro att någon jag ville vara nära faktiskt skulle kunna bry sig? Faktiskt ville vara nära mig?
Nästintill hata mig själv för jag kunde vara så blåst. Hur jag försöker komma på alla fel jag gjort. Och hur jag skulle kunna ändra något.
Är det då bättre att alla är miserabla?

Och om vi vänder på det. Vad har du att vinna? Att ha någon som finns där? Att vid tillfällen kanske nästan till och med kunna vara lycklig?
Är det värt att offra ingenting för det?
Antingen så mår jag sjukt dåligt nu, kommer över det och sen mår du dåligt?! När man väl insett att det är försent.. När jag väl tröttnat på att bryta ner mig för någon annan.

"Man köper inte tillbaka sin gamla bil!"
Fungerade det inte innan, kommer det inte fungera sen heller.
Varför skulle jag frivilligt sätta mig i risken att uppleva samma lidande en gång till, av precis samma människa? När jag dessutom väl kommit ifrån det?
Fanns man inte där när jag behövde det, när jag blev straffad för ingenting, varför skulle jag komma tillbaka för mer?
Det är inte mitt fel att andra behandlat dig illa, varför ska jag straffas så pass länge att jag ger upp? Och hur kan du förvänta dig att jag skulle vilja uppleva det igen? För din skull?
För i min värld insåg jag att det inte var jag som förlorade mest på det. Du visade att jag inte var värd det och att du är kapabel till att göra mig så pass illa, trots att jag ber dig om att sluta.

Tror man inte att jag blivit sårad? Tror man på riktigt att jag inte blivit felbehandlad tidigare? Att mitt hjärta och själ inte blivit krossat?
Men det är inte någon annans fel. De ska inte behöva straffas för andras idioti.

Och när det blivit för mycket så ger jag helt upp. Jag låser in mig i mitt hem och svär om att aldrig mer försöka. Att aldrig mer inbilla mig att någon skulle vilja ha någon typ av närmre relation med mig. Att det inte är något för mig.

Att jag klarar mig bäst ensam.
Jag har vänner att prata med.
Hund för kärlek och närhet.
Och att livet ändå knullar mig så hårt att jag inte behöver att någon annan sätter på mig.

Det kan vara någon månad eller till och med år.
För egentligen, jag klarar mig själv. Jag bara inte alltid vill.

Gillar

Kommentarer