"Sometimes the hardest thing and the right thing are the same."

​Vaknade av att någon ringde på dörren och när jag väl lyckats förflytta mig från sängen och ut till halldörren hade människan redan hunnit springa iväg. Men är lite sjukt slö när jag vaknat. Vill inte få blodtrycksfall och svimma av det. Speciellt när jag bara sovit några få timmar. Bättre lycka nästa gång kanske? 


Har märkt att de flesta av de jag pratar med, de flesta av mina vänner har haft det ganska så svårt. Lite jobbigare än vad man borde ha haft det. Och det är inte något kriterie som jag har. Inte något som jag letar efter eller ens alltid vet om till en början. Bara något som blir så. Och som jag funderat och tänkt på väldigt mycket. Varför? Hur kan det komma sig att det är så? 

Det är inte så att jag letar efter att det ska vara jobbigt, för det är det. Det är vid en hel del tillfällen jobbigt. Precis som att jag vid väldigt många tillfällen varit jobbig. Ja, jag tänker tjata om det igen, för min skull. Jag tjatar för att jag har märkt det och för att ständigt påminna mig att jag än en gång klarade något. Att jag lyckades komma ifrån så jag var och höll på att helt bli. Och jag kommer dessvärre fortsätta vara jobbig vid en del tillfällen, det är alla. Men långt ifrån så illa som då. 

Visst, jag vill hjälpa andra, speciellt de jag tycker om. Men det är inte någon anledning till att jag tycker om någon. En del säger att man drar sig till människor som är lika, som också haft det ganska likt sig själv, för att man lättare förstår varandra och kan till viss del sätta sig in hur den andra ser saker och upplever det. Det är inte heller något som gör att jag tycker om någon. Man behöver inte förstå, inte ens lite. Men man behöver visa respekt. Behöver tänka på att alla har dåliga dagar och att de dagarna ibland är i en följd. Respektera det någon säger och gör, människan i sig. Och vara ärlig.

Jag tror att anledningen att jag dras till sådana människor som jag gör är för att de uppskattar en mer, är mer lojala. Jag vill väl tro att de inte snackar en massa skit, att de inte gör en massa heller. Men det är även jobbigare. Jobbigare att få den tilliten. Att minsta lilla misstag kan förstöra allt. Och man vet ju hur jag är, misstag är jag väldigt duktig på att göra. För att inte nämna att jag är en jävel på att uttrycka mig fel så det blir hemska missförstånd. Men det är värt det, de gångerna det inte går helt utför. 

Det är sådana vänner jag har. Sådana vänner som jag skaffar mig. Det är de som kommer närmast, som jag kommer närmast. 
Jag tror att de flesta typer av mina närmre relationer kommer vara så. Oavsett om det är vänskap eller något mer. Människan lär troligtvis veta hur det är att bli sönderriven inifrån. Och jag kommer tycka om den ändå. Kommer till att älska den för alla de positiva sidor den har. Allt det som är mer och står så mycket högre än de där jobbiga tillfällena ibland. De som känns som lite skit i jämförelse med allt annat människan ger. Och om vi ska vara realistiska nu, det är troligtvis jag som är den största plågan. Jag som vinner mest på att ha den nära och förlorar även mest utan den. 


Gillar

Kommentarer