Sömnbrist och rädsla.

Känner du också att var dag går runt? Att ingenting spelar någon större roll? Att ingenting är farligt roligt en längre tid, att saker som man tidigare tyckt om lite försvinner? Det är som att man blivit bedövad, att kroppen har stängt av. Att se så mycket med likgiltighet. Det spelar ingen roll. Att inte orka något. Sover sjukt dåligt de flesta nätter. Vaknar varannan timme. Drivs för stunden mestadels av rädsla. Rädslan för allt, ingenting. Största rädslan är väl för mig själv. Jag drömmer och vaknar av att jag är hemsk. Så sjukt läskig och troligtvis precis så som jag hade hanterat situationerna om de var verklighet. Det är det som är det läskiga. Jag är min egna mardrömmar. Vill inte sova, vill inte vara vaken. Vill inte. Behöver göra något, vill inte, kan inte. Får jag inte sova ordentligt orkar inte min kropp riktigt med. Jag är trött på det. Trött på att bara vara. Att inte göra något. Trött på att skissa, måla, kolla filmer och serier. Trött på att ingenting riktigt driver mig. På att vara så rädd för allt, ingenting. För det är egentligen ingenting att vara rädd för.

Vill känna mer. Nästan vad som helst utom rädsla, likgiltighet. För rädslan sitter i huvudet, inte kroppen. Jag känner inte det, det bara finns där. Kan inte stänga av, kan inte koppla bort det eller hantera det bra. Vill skrika, riva sönder allt, alla. Förstöra, skapa, bygga upp, någonting.

Vill gnälla, är så sjukt gnällig. Gnäller men inte något vettigt, inte till någon som kan svara på alla frågor. Ingen som kan komma med bra motargument. Trycker bara ner dem. Borde vara tyst, försöker. Ja, jag försöker verkligen. Men att vara tyst är inte min starkaste sida. Speciellt inte om det gäller gnällande.

Borde städa, baka, laga en massa mat, dansa runt, tvätta, jobba. Men väljer att bara vara. Kan göra det en annan dag, vad spelar det för roll? Kan inte göra det, för kroppen vill inte. Har inte fått sova ordentligt. Brist på sömn är troligtvis en stor anledning till att jag är så pass gnällig som jag är nu. Det och att jag har en förkylning som trycker ner ganska så hårt. Är sjukt förvirrad, tappar tankar, är klumpig. Vill vara bättre men kan inte för stunden. Stressen de senaste veckorna har verkligen slagit ner mig. Behöver sova ut. Släppa alla tankar, all press.

Ibland känns det som att jag har tagit vatten över huvudet. Känner du också så? Vad gör du då? Genomlider du i tystnad? Pratar du om det? Eller springer du på andra hållet?
Känner du också att du inte alltid kan leva upp till förväntningarna? Att de plågar dig, känslan av att vara otillräcklig? Vad gör du då?

Jag vill inte tänka framåt. Vill leva för stunden. Vara glad för det som finns nu, det som händer för stunden. Inte bry mig om sen. Sen kan vänta. Ja, fortfarande ta ansvar men inte planera en massa. För det kanske inte händer, det finns en risk att det inte blir som man velat, som man sett fram emot. Det kanske finns någon som inte kan leva upp till alla de förväntningarna. Jag kanske inte kan leva upp till det. Varför ska man bry sig om sen? Varför kan man inte nöja sig med nu? Varför kan jag inte bara nöja mig med nu? Varför ska rädslan ligga över mig? Varför vill stressen inte släppa? Hur kan det komma sig att jag sätter mig i situationer där jag har svårt att leva upp till förväntningarna?

Jag borde vara tyst, men kan inte. Detta hjälper inte någon annan, men kan förstöra. Saker säger emot sig själv i mitt huvud. Hur ska jag kunna veta vad som är rätt och vad som är fel?
Strunta i mig, strunta i dessa tankar, i denna panik. Det går över. Det är bara flera veckor stress, sömnbrist, förkylning och rädsla. Det går över. Jag fixar det. Behöver bara få ut det på något sätt.


Gillar

Kommentarer