Speciell.

Känner du dig speciell? Som om att du utmärker dig från de flesta andra? Nu syftar jag på själva känslan. Inte att du har annorlunda åsikter eller gör något speciellt. Utan själva känslan. Anser du dig vara speciell?

Jag tycker inte att jag är speciell. Att det inte riktigt finns något speciellt med mig. Om jag bara ska gå på känslan. Känner mig inte speciell. Inte om jag inte tänker efter.
Vill inte vara speciell. Vill vara som majoriteten. På något sätt smälta in och bara vara. Och var gång jag får höra annat blir jag lite ledsen. Som om att något inom mig dör.

Visst, jag vill vara speciell för någon. Att någon tycker väldigt mycket om mig, kanske till och med älskar mig, bryr sig. Men jag vill inte vara speciell för majoriteten. Det innebär ensamhet. Tycker inte om att känna mig ensam och det känns som att om man är speciell kommer man inte riktigt ifrån det. Det är svårt att finna någon som är en lik. Svårt att finna någon som förstår.
Det är bara svårt att finna någon som ens försöker till att förstå.
Men jag har förstått det nu. Jag är speciell. Inte som majoriteten. Det är elakt.

Det finns så många som vill och jobbar på att vara speciella. Så många som vill sticka ut, vara annorlunda. Men som inte riktigt är det.
De som vill och tror att de är smartare än vad de egentligen är.
Jag är motsatsen. Varför kunde inte en människa som faktiskt velat detta vara det? Varför måste det vara jag som inte vill som är? För jag vill helt ärligt inte.

Vill inte höra att jag är speciell. Att jag är ett undantag. Är trött på det. Är trött på att ständigt vara ett undantag. Trött på att människor inte tänker längre. Att de flesta inte är så skarpa som de tror. Det är ensamt.
Och varför ska jag detta? Vad har jag för användning av detta? Jag är ändå ingenting. Gör ingenting. Kan inte göra något. Vill inte göra något av det.
Nej, jag vill inte. Vill smälta in. Vill kunna att man förstår mig. Vill även till viss del att fler ska vara lika mig. För att ibland är jag ganska så bra.

"Du kan inte älska någon annan innan du lärt dig älska dig själv." Det ligger en poäng i det. Men varför ska så många nämna det för mig? Verkar det som att jag inte älskar mig? Verkar det som att jag är oförmögen till att älska någon annan?
Men ja, jag älskar mig. Även om jag skrivit mycket skit om mig och hur illa jag tycker om mig och saker som jag tänker/gör så älskar jag mig fortfarande.
"Know I always love you but right now I just don't like you."
Är det verkligen så komplext? Att bara för att man ser negativa sidor hos sig själv eller andra ska det betyda att man inte längre tycker om dem? Att man inte älskar dem?
Och hur ska jag någonsin kunna ändra mig om jag inte hittar och trycker ner det negativa med mig? Hur ska jag kunna bli en bättre människa om jag vägrar se det som jag gör fel?

Jag må ha extremt lågt egenvärde och höga krav på mig själv. Men det betyder inte att jag inte älskar mig. Hade jag inte älskat mig hade jag heller inte brytt mig. Men sen och andra sidan så är jag ju speciell..

​Efter några veckor har mina ögon äntligen slutat se så sorgesamt döda ut. ^^ 

Gillar

Kommentarer