Springer inte alltid.

"Tyck inte om mig, jag kommer dra." är en kommentar jag sagt och skrivit till väldigt många. Mest för att det i princip alltid stämmer. Jag drar. Springer som sagt iväg. Oftast när det blir jobbigt med känslor och sådant. Annars kan det vara för att det är jobbiga konversationer/konflikter eller för att jag helt enkelt inte tycker om människan i fråga.

Jag springer nästan alltid. Oftast är det när någon litar på mig och tycker om mig. Många är sådana människor som har problem med tillit från första början. Känner att jag inte precis gör det bättre.
Jobbar så hårt på att man ska lita på mig för att jag sen bara ska dra, bara ska försvinna från dennas liv helt plötsligt.
Har alltid sett det som att det är jag som är dålig. Att det är jag som är en fitta. Sorry för ordvalet men verkligen, det passar. Så elakt.

Men, jag har nu kommit fram till att det inte nödvändigtvis är mitt fel och min varning till viss del är en lögn. För jag har ju inte sprungit ifrån alla. En del människor har jag haft kvar väldigt länge i mitt liv, de som kan lita på mig och som jag inte vill lämna eller bryta kontakten med.

Jag har nu kommit på att de människor jag lämnar inte är de bästa för mig. Det är människor som jag sen inte tänker farligt mycket på eller bryr mig om.
Det är människor som inte gav mig någon anledning till att stanna. Utan jag fick mer problem, som jag försökte stanna och fixa. Att jag stannade och försökte gjorde så de litade på mig, så man tog mig för givet och för det mesta bara gav mig problem och behandlade mig illa på något sätt. Vilket då tillslut ledde till att jag sprang iväg.

Visst, ibland vill jag dra när jag känner något, av rädsla. Men om jag anser att någon ger mig mer så lär jag stanna. Om jag tycker att du ger mig mer än jag kämpar så kommer jag stanna. Då kommer jag alltid bli kvar.


Så jag har ljugit. Man kan tycka om mig. Jag sviker inte dig om du inte sviker mig.
Om du finns här för mig så kommer jag vara där för dig också. Om jag tycker om dig. Om jag anser att du är värd min tid. Är du inte det lär jag dra. För så gör jag. Och jag har blivit ännu värre nu.


Jobbar på att bli mer kräsen med människor. Och förr tänkte jag väll att skulle leda till att jag blev helt ensam. Men nej, för de som funnits där i år är så som jag vill ha folk. De som stannat och fått stanna så pass länge är så som jag vill att människor ska vara.
Jag kommer inte bli ensam. Jag behöver inte kompromissa. Det finns de som passar mig också och jag tänker fortsätta söka efter fler.

Lite som med mina ytterkläder. Skadar aldrig med fler. Man kan inte få för mycket kärlek.
Och oj, vad mycket läskiga känslor jag skriver ut här nu. Jag märker att jag verkligen skriver om privata och personliga saker nu. För jag brukar väl för det mesta räknas som "tuff".

Vet inte hur många gånger jag fått höra att jag ska sluta spela tuff och häftig. Att jag kan lägga ner. Att man ser igenom mig.
Ser igenom vad?! Jag är så. Det "tuffa" och "häftiga" är jag. Så som jag är som person.
Men, jag är även mysig, mjuk och kärleksfull. Dock inte särskilt mycket mot saker och människor jag inte tycker en massa om.

Med mina djur är jag nästan lite äckligt mysig och kärleksfull. Vi kan mysa och pussas i flera timmar i sträck. Katten hälsar alltid när hon hoppar upp bredvid mig eller när jag säger hej till henne. För vi älskar varandra! <3
De kommer till mig om de vill mysa eller blir rädda. För matte är bäst. Matte finns alltid där och kommer skydda dem mot allt det onda.

Så titta! Jag är hur mjuk och mysig som helst.
Kanske borde skriva saker som inte är så mysiga och läskiga snart. Lite så att jag börjar bli lite rädd för mig själv här.

Varför är jag helt plötsligt så glad och tacksam?! Hur gick detta till?
Visst, innan en massa skit hände för något år sen så var jag ju ganska glad och full av energi men detta är lite värre än då. Läskigt men känns på något sätt bra.

Jag tror jag är på god väg att ha hittat mig. Jag har funnit min trygghet igen. Jag har hittat hem.
Även om hemmet för stunden är ganska så stökigt, men det är fortfarande hem. Det är fortfarande mitt och det kändes så skönt när jag kunde skälla på någon och den försvann.
Att jag faktiskt kan bestämma här och inte lägga mig. För jag vill inte lägga mig. Det är inte så jag är som person. Det är inte min personlighet egentligen men har varit tvingad under så många år.
Hade inte något annat val innan och sen tappade jag bort mig.

Jag är funnen. Behöver inte leta längre. Nu kan jag fortsätta att jobba på att förstå varför jag gör som jag gör och bli en bättre människa. För både mig själv och andra.

Jag behöver ingen specifik för att må bra. För att vara glad och för att klara mig. Jag kan själv. Och bara för att jag är själv betyder det inte att jag är ensam. Jag är inte längre ensam, bara själv.
Själv med folk som jag tycker om runt mig.
Sen att jag kanske inte alltid skulle vilja vara själv utan faktiskt ha någon speciell har jag ju skrivit om tidigare.


Så tyck om mig, uppmuntra mig, gör mig glad och ge mig anledning till att stanna och jag kommer aldrig lämna dig. Då kommer du kunna lita på att jag väljer ditt bästa före mitt, alltid.
Om du ger mig det är det precis det samma som du kommer till att få tillbaka.

Jag kan inte bara ge hela tiden. Jag måste få något tillbaka. För annars kan jag bättre.
Var inte elak och egoistisk, jag kommer dra. Det kanske tar tid, men tillslut så försvinner jag och kommer inte tillbaka.


Gillar

Kommentarer