Störd.

Jag kom ihåg att starta vattnet innan jag gick ut. Så nu har jag mitt värmande te direkt. Även om det inte är allt för kallt ute. Idag var något av mina favoritväder. Grått, halvsvalt och regnigt. Jag vet inte varför men det vädret gör mig glad. Slippa solglasögon, migrän. Det där dystra, tråkiga vädret gör mig glad. Har fått höra någon gång att det passar min insida. Det kanske är så. Då måste min insida vara väldigt vacker, för grått är underbart. Tråkigt kanske, men helt underbart. Finns ingen finare färg än grå, olika nyanser av grå. Det är lugnande och gör mig aldrig besviken.


Jag uppmuntrar de flesta till att vara sig själva. Jag vill att man ska vara sig själv, dock visa respekt ändå. Har märkt att ganska så många inte förstår att jag inte per automatik kommer tycka om dem bara för att de är sig själva. "Men när jag är mig själv tycker du om mig." På vilket sätt är det mitt fel? Varför skulle jag tycka om alla bara de är sig själva? Det är inte riktigt det som är meningen. Det är mer att man kommer troligtvis må och känna sig bättre om man inte spelar någon annan. Om man inte hela tiden försöker göra andra nöjda. Och om du inte tycker om dig själv, ändra på dig. Det kan ta tid, kan vara väldigt jobbigt. Men det känns bättre senare, då man hittat lugnet. Och framförallt trivas i sitt egna sällskap. Tycker det är synd att jag aldrig blev lärd detta. Tråkigt att det istället fick ta så lång tid för mig att ta reda på det själv. Att allt det där som jag blev lärd var så fel. Varför uppfostrar man någon till att inte vara sig själv? Varför vilja begränsa så? Speciellt om det inte är något som skadar någon annan.
Jag förväntar mig inte att jag ska tycka om dig bara för att du är dig själv. Du borde heller inte förvänta dig det. För att vara sig själv säger ingenting om hur man är. Tänkte först skriva till "förutom ärlig." men det behöver inte vara sant. Du som person kanske är ett lögnaktigt svin. Vilket gör dig till oärlig även om du är dig själv.

Jag försöker vara mig själv. Eller, jag är väl mig själv större delen av tiden. Det är väl mer att jag försöker ändra delar med mig som inte passar in. Inte alla, men de flesta. Det hade varit så mycket som hade blivit så mycket lättare. Tänk, bara att kunna göra mig förstådd hade varit helt underbart. Med många saker är det strunt samma hur mycket som jag än förklarar, det går ändå inte att greppa för någon annan. Och det är väl så det är. Har man inte upplevt det så är det även svårt att leva sig in i. Som med mina känslor, eller brist på dem? Har bara svårt att förklara hur de är, hur de inte känns men finns där till viss del ändå. Hur ska jag kunna förklara det för någon som inte har det likadant? Jag vet hur det är att känna sådant, jag gör det flera gånger om dagen, flera olika känslor, de bara försvinner snabbt. Inte som att jag ger falska leenden, de få gånger som jag gråter försvinner även det snabbt och blir kvar psykiskt. Och alla dessa förklaringar till varför det känns så för mig, alla de förklaringar att det är något som jag hittar på. De gör mig lite trött, lite ledsen och väldigt besviken på mig själv. För jag kan inte. Hade velat. Så mycket som hade blivit lättare. Hade inte känt mig lika mycket som ett freak.

Du kanske är lik mig, kanske tänker lika gällande mycket, lyssnar på samma typ av musik, ser samma filmer, uppskattar små saker. Men hur lika vi än är finns det den där stora skillnaden, den där att du känner. Har en del vänner som är ganska så lika mig. Ja, lite mer "kvinnliga" i personligheterna, men fortfarande väldigt lika. Det finns dock fortfarande den där stora skillnaden som gör allt annorlunda. Den som helt plötsligt kan förändra alla situationer, allt. Det där som ibland lämnar mig förvirrad med nästan hur många frågor som helst. Jag avskyr det. Att inte veta, inte kunna förstå hur mycket jag än försöker. Känner mig trög, dålig och så sjukt jävla speciell. Utanför är ett ord som verkligen passar in här. Jag känner mig utanför, omänsklig.

Det värsta är väl att detta inte är det enda som gör att jag känner mig störd. Inte det enda som majoriteten av befolkningen stör sig på och dömer. Jag vill inte bry mig om vad andra tycker och tänker. Det finns många, väldigt många tillfällen och stunder jag inte kan bry mig mindre. Men sen finns det de få stunder där det verkligen tar emot. Sådant som blivit in tjatat i huvudet sen jag var liten. När alla överallt ska lägga sig i även om de inte har någonting med det att göra. Att man inte lyssnar på mig utan har haft fullt upp att predika om hur stört beteende det är, att man inte kan göra så, ska inte göra så. Att en del även räknades som psykisk störning ett långt tag då gjorde inte saken bättre. Gjorde inte att jag kände mig mer normal, mindre udda. Och även om det nu försvunnit som störning finns det fortfarande kvar som det i mitt huvud.

Jag försökte bli av med det. Bli av med att både se det som en störning men även att ta bort den delen av min personlighet, av mig. Men hur mycket som jag än försökt försvinner det inte. Jag klarar inte av det och blir snarare sämre utav att inte få någon del av det stimulerad. Det förstör hela mig, sakta bryter ner allt.
Så valet där är att antingen strunta i det, de, som säger att jag är stöd eller att ta bort mig själv, att bryta ner något jag inte har någon som helst chans att bygga upp.

Så jag fortsätter känna mig som ett freak på olika plan, med olika saker.
Fortsätter leva med mina hemligheter, en del frivilliga, andra inte. Alla hemligheter vill jag inte ska vara hemliga. Men vad ska jag göra om jag inte kan förklara? Vad ska jag göra när jag inte kan få någon till att förstå?


Gillar

Kommentarer

IP: 82.99.3.229