Trasigt.

Jag har under många år trott och mått dåligt över att allt jag rör vid går sönder. Men det är mer så att de jag rör vid är sönder redan innan. Det är bara det att jag inte upptäckt det tidigare.
Och nu är det mer så att jag funderar över hur egocentriskt det egentligen är att leva i en värld där man får för sig att man spelar så stor roll för något, någon, att man bara kan förstöra så.
Men det är okey, jag förstår bättre nu.
Jag förstår att det långt tidigare är trasigt, och att det långt efter lär fortsätta vara trasigt om jag inte kan eller får fixa det.

Materiella saker är just det, materiellt. Man kan byta ut det, det går att ersättas om det inte går att laga.

Människor är annorlunda. Det är ett annat liv. Men jag lärde mig för några år sedan att man kan inte hjälpa någon som inte vill bli hjälpt. Och även om jag till en början försöker få den att inse att man de flesta tillfällen kan bli hjälpt, att jag kan vara en trygg punkt och att jag finns om man vill. Så lämnar jag om man inte vill hjälpa sig själv.
Det är inte något hot, inte något jag bara säger. Det är så det är.
Jag lämnar. Släpper och går vidare. På riktigt.
Men då det finns så många som mest bara säger det. Som säkert vid stunden själva tror det, men ändå blir kvar. Så förstör de för oss få som dessutom menar det.
Vi som får nog och försvinner.

Vill man förbättras så finns jag där. Jag lär göra i princip allt jag kan för att hjälpa till. Kommer stanna nästan oavsett vad och slåss för att det ska vara bättre, för man ska kunna känna en trygghet.
För man lämnar inte någon bara för den mår dåligt.
Och framförallt för jag vet hur det känns att vara helt jävla ensam.
Jag vet hur det känns när det egentligen inte finns någon som riktigt bryr sig.
Jag är bättre än det och vill inte låta någon jag tycker om känna så, någonsin.

Gillar

Kommentarer

IP: 82.99.3.229