Trygghet.

Du vet säkert redan att jag oftast känner mig som mest trygg i mitt egna sällskap.
Men vet du om att jag, om jag känner mig trygg i någon annans sällskap, gärna lägger mig med mitt näsben pressat mot dens käke och blundar?

Många verkar ha blandat ihop trygghet med självförtroende.
Att när någon verkar ha extremt mycket självförtroende så söker man sig gärna till den.
Troligtvis därför de som beter sig som svin brukar ha flest folk som svansar efter dem.
Men är det på riktigt så att man inte förstår? Är det ingen som ser att de människorna antingen har en antisocial personlighetsstörning, eller, som i de flesta fall, är extremt osäkra i sig själva?
Hur kan man missa det?

Överdrivet mycket självförtroende gör så jag backar. Det sänder mig varningssignaler istället för säkerhet.
Jag behöver se svaghet för att på något sätt känna mig trygg.

Lägger jag ner tid, ork och energi på någon så är det för att lära känna specifikt den människan. Inte människan den vill vara, eller den som den tror att jag vill se.

Det är helt okey om man spelar att spel för andra, men det är inte vad jag intresseras av.
Så länge man försöker vara någon annan för att göra mig nöjd, så kommer man aldrig till att lyckas.

Gillar

Kommentarer