Tycka om..

Jag är sjukt osäker av mig. Har väldigt dåligt självförtroende. Jag tycker som sagt inte att jag ser farligt bra ut och är aldrig nöjd med hur jag är. Kan alltid bli bättre. Ska alltid vara bättre. Bättre än vad jag är.

Kan inte förstå när någon tycker om mig. Kan inte förstå att någon tycker om mig.
Det är inte så att jag inte tycker om mig, för det gör jag. Jag kan ändå inte förstå att någon annan kan göra det. Det finns ju så många andra som är mycket bättre. Som har det bättre och inte har en miljon problem och svårigheter. Jag måste ju nästan tycka om mig. Annars blir det jobbigt. Kan ju inte välja bort mig själv. Men alla andra kan. Alla andra kan välja bort mig. Kan välja någon bättre att snacka, umgås med och tycka om. Jag anser inte att jag är något speciellt. I alla fall inte på ett positivt sätt. Vilket då leder till att jag är så extremt trög när det gäller detta. Att inte kunna förstå att man tycker om mig.

Kan ju se när någon tycker om någon annan. Märker det ganska snabbt. Vet vilka signalerna är och känner av beteendet. Men så fort det kommer till mig är det som att den delen av hjärnan stänger av sig. Det händer oftast när det är någon som jag faktiskt vill ska tycka om mig. Är det någon jag inte tycker om märker jag det ganska så snabbt. Mest för de har en tendens att vara störiga på något sätt.

Sen om det är tycka om som i att snacka, umgås och vara vänner eller om denna vill något mer är om något ännu svårare för mig att förstå. Speciellt det sistnämnda. Oftast får jag inte reda på det förens den säger något om det. Och nej, det räcker inte med att alla andra säger det. Den människan måste meddela mig. Annars tror jag inte det. 

Jag springer så fort någon känner något. Jag springer så fort jag känner något. Jag blir rädd. Rädd för att göra fel. För att såra någon, för att såra mig. Så jag drar.
Har alltid gjort så. Så fort någon kommer för nära mig sticker jag. Så fort jag börjar bry mig mycket om någon försvinner jag. 

Tanken har nu slagit mig. Eller ja, först min psykolog, sen mig när hon ställde de rätta frågorna. Tänk om det är så att jag aldrig vill ha något förhållande eller blir kär för att jag hinner dra innan. Att de människor jag lämnat har kunnat vara någon som jag egentligen skulle stannat hos, med.

Jag blir aldrig kär. Men jag springer så fort jag tycker om någon. Ja, även om människan tycker om mig också. Vad hade hänt om jag stannat? Och är det konstigt att jag känner mig ensam så ofta? Jag drar från de som faktiskt tycker om mig. Jag ska sluta. Jag har slutat. Denna gången var det jag som blev lämnad. Lämnad av någon jag tycker om. Och även om jag hoppas att den kommer tillbaka så tror jag inte det. Jag har aldrig själv gjort det.


Gillar

Kommentarer