Vad hände?

Är både varm och rastlös. Funderar på att gå ute ett tag men då måste jag klä på mig. Just nu har jag bara trosor och maglinne. Inte ens strumpor! Vilket nästan aldrig händer att jag är utan.
Men jag är varm och på dåligt humör!

Känner mig lurad. Kan man inte bara sluta ljuga? Kan inte folk omkring bara lägga av med det? Hur svårt kan det vara? Och egentligen, varför ska man ha en lögn från första början? Vad ger den? Varför?!

Jag förstår inte. Jag försöker till att vara så ärlig som möjligt. Sen visst, en del gånger kanske jag inte heller säger hela sanningen, om man inte frågar gällande något. Så som här, här skriver jag ju inte precis allt om allt. Vilket jag inte kan tycka är särskilt märkligt. Hade varit mer märkligt om jag faktiskt skrev allting om allt här. Jävla massa hade det om inget annat stått. Men ja, det är väl därför som jag uppmanar människor i min närhet att de ska ställa frågor. För jag har en tendens att inte berätta. Speciellt om det är något personligt. Det betyder inte alltid att jag inte vill berätta det, kan bara handla om att jag inte vill vara jobbig eller någon börda för någon annan.
Lite därför jag frågar en miljon frågor om hur andra, känner vill och uppfattar saker, mig, för att jag inte vill vara jobbig.Vilket ironiskt nog gör att jag blir jobbig om jag inte får ett svar som jag förstår eller "godkänner".

Jag försöker att hålla mig till saker jag kan leva upp till. Att jag inte lägger fram något som jag inte nästan är hundra på att jag kommer kunna ge. Lovar ingenting om jag inte verkligen tänker jobba på att hålla det. Vill inte ge tomma ord. Vill vara en bra människa. Vill skapa sunda relationer med människor och då är det bra att hålla sina löften och inte ljuga.

Men nu känner jag mig dum, som att jag är någon av de mest korkade människor som finns. Jag förstår inte, kan inte greppa och får inte något svar.
"Var dig själv." Och det är jag. Jag är mig själv igen. Detta är jag. Detta är så som jag reagerar. Så som jag tänker. Men du, vem är du? Hur är du och vad tänker du egentligen på?

Vad hände med tiden då du faktiskt snackade med mig? När jag gav glädje och tröst. När du gav detsamma. Vad hände med långa nätter där man kunde snacka om allt och inget? Vad hände med de timmar vi spenderade med att bara skratta åt absolut ingenting. Eller snarare jag, du skrattade väl mest åt mig. Jag saknar någon att dela alla de personliga sakerna med, tankarna och känslorna. Jag saknar känslan av att du faktiskt tyckte om mig. Att du till viss del ändå litade på mig. För du kan lita på mig. Vart försvann människan vars sällskap jag trivdes med? Vad hände? Vad hände med dig? Var det bara lögner? Och var lämnar det mig nu?

Jag vill ha sanningen. Jag vill veta. Vad det än kan vara, jag klarar av det. Jag är en stor flicka.
Det går alltid att prata med mig, vare sig det är något eller inte. Detta handlar om mig. Jag borde få veta, jag borde få ta del av dina tankar. Så som jag tidigare fick.


​Var ute och mös med hund innan ju.

Gillar

Kommentarer