Valp.

Nog för att det var kärlek från oss båda vid första ögonkontakten.
Han gjorde som Koira, sprang rakt upp i mitt knä och skulle vara där.
Den största mes jag träffat. När syskonen busade med honom så kastade han sig på marken och pep.
Han var inte rädd, men ville inte. Han ville chilla i sin egna takt. Busa med en fjäder och gräva i en grop. Inte bråka, inte bry sig om de andra. Bara mysa omkring och vara i nuet.
HUR skulle jag kunna låta bli att bli kär direkt där och då?!
Biter inte ens på ens fingrar och händer. Bara tvättar en.
Mattes pälskling.

Men.. Satan vad valpar är jobbiga. HUR kan man skaffa valp efter valp och göra sig av med dem när de är större? På riktigt, en valp är som en hund, fast utan nästan allt det positiva.
Trodde det skulle ta Många år innan jag skulle behöva uppleva det igen, men ja, jag hade fel.
Och jag vill ha en hund från början. Har tagit hand om de som haft det tuft innan och tycker att det är något bra att göra. Men Jag vill att den anpassas till mig direkt. Vill att alla "fel" är mitt fel. Och då det är blandras så finns ju en risk att han ändå skulle hamna fel. Bättre att jag vet att han hamnar rätt direkt och ingen som förstör honom.
Mattes alldeles egna lilla störiga kille.
Men det kommer bli bra, tillslut.
Vi ska bara lära oss Allt.

Precis som med så mycket går jag ju självklart All in.
Så två hundappar är nedladdade. Ena med övningar, för att friska upp minnet på mig, och andra så jag kan lägga in ett schema med alarm.
Skönt att även sen kunna titta tillbaka och se hur långt vi kommit. Har lätt för att missa det annars.

Han får all min tid och uppmärksamhet. Hela dygnen går ut på att träna honom för livet.

Men Gud vad valpar är jobbiga.
Sötare än socker, troligtvis så man orkar med dem.
Älskade lilla Makea.

Gillar

Kommentarer