Vänner?

Hur kan det komma sig att så många är så egocentriska? Hur kan det vara så svårt att glädjas för någon annan? Jag blir ofta glad när jag hör att det gått bra för någon som jag tycker om. Blir glad av att de mår bra, är glada. Varför skulle jag inte det? Varför skulle jag tänka på allt jag inte har, får eller kan? Varför skulle jag välja att gnälla och trycka ner denna människa, böla på den? Blir så trött på detta beteende.

"Allt kommer bli helt annorlunda nu." Ja, det kommer det. Men inte för det som de säger, utan för så de blir och beter sig. Självklart kommer allt förändras när du blir en egocentrisk, gnällig och negativ fitta som även är väldigt otrevlig och respektlös mot mig. Det skulle snarare vara märkligt om det inte blev annorlunda av det. Och anledningen till att bli såhär är idiotisk.
"Vi är vänner." Nej, nej vi är inte vänner. För vänner beter sig inte på detta sätt av en sådan anledning. Vänner blir glada för varandras skull. De sätter ibland sig själv i andrahand, för den andras skull, för man tycker om den. För att man tror och hoppas på att denna kommer ha det bra, för att man vet att denna behöver hjälp eller för att göra så den må och har det bra. Det är så vänner gör. De gnäller inte och beter sig inte illa för en sak som egentligen inte handlar om den, för något som inte på något sätt ändrar relationen mellan de vännerna. Då är det inte vänskap, då är det något helt annat som man försöker förklä som vänner. Och det visar tydligt att man inte bryr sig särskilt mycket om denna människa utan är mer intresserad av sin egna vinning. Sådana människor får gärna gå iväg. Jag har ingen användning av sådant tramsande och kan inte riktigt bry mig.

Vad tror du att du får ut av att gnälla på mig om det? Ska jag strunta i att ha ett liv bara för din skull? Ska jag bli hemma utan att träffa någon, utan att dra ut på saker och istället bara vara här? Låter det som något rimligt?
Ja, jag har varit hemma väldigt mycket de senaste åren. Har inte gjort allt för mycket. Men det har inte varit för att jag inte velat, jag har ju inte kunnat. Men nu när det börjar bli bättre. Nu när jag ibland kan ta mig ut och hitta på något, nu när jag orkar träffa andra människor, så kommer jag till att göra det också. Mitt hem ska vara min trygghet, inte mitt fängelse och om man bryr sig, om man tycker om mig, är man glad över detta. Glad för att det mesta blivit så mycket bättre än vad det tidigare varit. Glad för att jag hittat någon som jag vill spendera en massa tid med, och som förhoppningsvis känner det samma till mig. Någon som det där jävla samspelet funkar så bra med. Tycker du att det är rimligt av dig att försöka neka mig detta? Anser du att det är vänskap? Och om jag hade behandlat dig på samma sätt som du behandlat mig, hur hade du reagerat? Vad hade du tänkt om mig då? Hade du velat ha kontakt med mig eller hade du gått på andra hållet?


Gillar

Kommentarer