Varför jag inte släpper saker jag inte förstår.

För tre år sedan hände något. Innan dess kändes det bra, jag var glad. Trots att jag inte riktigt hade något hem. Trots att jag inte hade någon fast inkomst och det var bara jag och hund. Jag mådde bra. Hade hittat mig, hittat glädjen. Trodde att jag hade hittat vägen ut från allt det där onda. Att jag kommit ifrån allt hemskt. Det hade jag inte. För tre år sedan fick jag lära mig det.

Jag tappade mig igen. På bara någon sekund försvann jag och allt jag accepterat och lämnat kom tillbaka. Precis allt återvände. Som en film som spelas upp om och om igen där jag själv hade huvudrollen. Den där huvudrollen som ingen vill ha. Precis den hade jag och det kändes som att allt skulle upprepa sig, om och om igen. Att hur mycket jag än jobbade på att bli av med det, vem jag än träffade och hur långt bort jag än kom så skulle det ändå upprepas. Det skulle aldrig till att ta slut. Det skulle alltid vara där, alltid hända.

För tre år sedan dog jag. Det var då jag blev kall. På någon hundradels sekund dog min insida. Alla känslor försvann, allt försvann. Det var där jag stängde av, blev likgiltig. Låste in mig och slutade prata med folk. Det var där min bubbla skapades. Den där bubblan som jag nu till viss del förstört. Den bildades då.
Men jag tror min insida dog. Att jag inte kan få tillbaka alla de där känslorna. I alla fall inte så de stannar en längre tid.

Det är anledningen till att jag inte kan släppa det som jag inte kan förstå. Att jag sakta bryter ner mig för att försöka begripa. Analyserar sönder mig själv. Analyserar nästan allt. Vad som hänt, varför och resultatet av det. Hur jag ska kunna göra om det eller hur det skulle kunna undvikas. Måste lära mig, måste veta. Måste ha kontroll över de flesta situationer så det där aldrig upprepas. Så det inte händer något illa.
Och när jag tappar greppet om situationen kommer paniken och tankarna börjar snurra. En del logiska medan andra kanske inte är det. Går över allt jag kan komma på, på alla sätt jag vet hur man tänker. Oftast kommer jag fram till det och kan greppa. De gånger jag inte gör det blir jag nästan som besatt med tvångstankar, rädsla och ångest.

Det känns som att allt kommer börja om igen om jag tappar kontrollen, kontrollen över något, allt. Att minsta lilla misstag kan ta mig tillbaka till de där tillfället jag försvann. Kan inte tillåta det. Då är det bättre om jag bryter ner mig själv. Hellre jag än någon annan. Då är det ändå delvis mitt fel, delvis mitt val. Då har jag trots allt lite kontroll.


Gillar

Kommentarer