Varför vara som alla andra?!

Inte för att skryta, men jag är riktigt duktig på att säga saker jag egentligen inte menar. Eller ja, liksom formulera mig på ett väldigt klumpigt sätt är nog mer rätt.
Och efter det finns det bara två olika saker jag kan göra när jag väl sitter i sitsen att jag sagt något riktigt fel.
Antingen så är jag helt tyst. Vilket innebär att jag bara sagt något extremt fel och den andra får tolka fritt eller bara tar det ordagrant, vilket heller inte är så bra.
Eller så försöker jag förklara mig. Och när jag sagt något dumt och försöker förklara mig kommer det bara mer dumt ut. Alltså det blir verkligen extremt fel.
Mycket för jag av någon märklig jävla anledning inte säger Allt jag tänker, med de fulla meningarna jag har i huvudet.
Paniken att jag gjort fel tar över och jag hamnar i en spiral nedåt där enbart idioti kommer ur mig.
Så är man där och det enda jag vill göra är att springa på andra hållet. Vilket tyvärr även det har hänt fler gånger än vad jag är bekväm med att meddela.

Det är som att man spillt något på mattan. Och istället för att lägga en trasa där för att suga upp det så tar jag den jävla trasan och bara gnider in det i mattan. Både djupare och över en mycket större yta.
Lite så blir det efter jag sagt något som kommit ut ur mig fel och sen försöker fixa det..

Och det här med att ordagrant springa därifrån och sen vägra svara eller höra av mig på flertalet dagar är inte heller ett särskilt stabilt sätt att hantera situationen på.
Det är dessvärre ett sätt jag brukar hantera obekväma situationer överlag på.
Bara kuta på andra hållet och gömma mig.

Många säger "Ingen kommer ihåg en fegis." men jag är ganska så säker på att det är svårt att glömma någon som plötsligt springer iväg och "försvinner".
Det positiva är att det än så länge aldrig varit någon som sprungit efter mig. Man blir liksom bara kvar där förvirrad och undrar vad fan som hände.

MEN nu hoppas jag att även detta har ändrats när jag fått bättre självkänsla och självförtroende.
För det är ju att jag blir osäker och obekväm som utlöser spiralen, eller att jag springer iväg.
Att jag säger något dumt från början har jag inte någon förklaring till mer än att jag är dum i huvudet.
Men jag har Riktigt bra historier att berätta så man kan skratta åt mig!
För det är ju skitkul om det inte är en själv.
Ja, alltså, jag skrattar ju också åt det sådär i efterhand. Kan ju inte göra så mycket annat då.

Jag lär mig av mina misstag, säger aldrig samma inkompetenta sak två gånger. Jag är påhittigt och kommer på nya och mycket sämre kommentarer!

Varför ska man vara som alla andra när man kan vara totalt socialt efterbliven?!

Gillar

Kommentarer