Värsta dagen, hitintills.

Den värsta dagen jag varit med om var den 26:e juni detta året.
Det var dagen jag kom till insikt att jag inte kunde göra mer, att om jag inte vill plåga honom till döds så fick jag tyvärr säga farväl.
Den 26:e juni fick jag avliva Maito, för hans skull.

Efter över 11år tillsammans hade jag inte så mycket annat val. För jag kunde inte plåga honom för min skull.
Kunde inte se han lida bara för jag inte ville vara utan honom.

Så den 26:e juni klockan 16:00 gick vi in på veterinärkliniken.

Den 26:e juni var jag starkare än vad jag någonsin har varit, och det var det värsta i mitt liv.

Vi gick in där glada. Han var en duktig kille som satt fint bredvid mig undertiden som jag skrev in oss och pratade om vad som skulle hända. När jag fick information om hur det skulle gå till där, och sen efteråt.
Att jag skulle få hem honom igen om ca en vecka.
Att jag valde att betala så mycket mer för ensam kremering så han kunde komma hem igen.

Jag kände hur de dömde mig.
Jag såg blickarna de gav mig när jag log och lät som att det var ett helt vanligt besök. Som att jag inte hade någon negativ känsla någonstans, som att jag inte brydde mig överhuvudtaget.

Men hur skulle jag kunna visa något? Hur skulle jag kunna leva med att det sista min älskade pälskling fick uppleva var oro?
Oro över vad som skulle hända, händer.
Oro över att hans matte mådde så sjukt jävla dåligt.
Hur skulle jag någonsin kunna låta det vara det sista han var med om?

Så jag fick vara starkare än vad jag någonsin varit.
Jag visade ingenting mer än lugn och glädje.
Och han var glad när vi var där. Glatt följde han med mig in på rummet som vi skulle vara i.
Fint la han sig ner på golvet när jag bad honom om det.
Alldeles still låg han när de gav honom lugnande i nacken.
Vi mös och pratade om att det var okey.
Att han var en duktig kille.
Att han snart skulle slippa känna någon smärta.
Att matte älskar honom över allt annat.
Tackade för allt han gjort och för han alltid funnits vid min sida, för både skydd och tröst.
För kärlek och glädje.

Det var det värsta som jag någonsin varit med om och när han hade somnat brast det för mig.
Han var inte längre medveten om vad som hände, han sov. Och jag kunde inte längre trycka bort det.
Kramade om honom, grät ner i hans päls för sista gången och viskade i hans öra.
"Tack för du fanns. Jag skulle aldrig klarat det utan dig.
Matte älskar dig, mest av allt."

Veterinären kom in.
Hon hade med sig fler sprutor och en kanyl sattes in i hans vänstra framben.
Jag satt där och grät. Kunde knappt prata.
Klappade mest Maito över rygg och svans.

Han fick de sista sprutorna och hon konstaterade, efter att ha lyssnat igenom hans nu livlösa kropp med stetoskop, att han inte längre var med oss.
Så jag reste mig upp och gick därifrån.
Helt förkrossad tittade jag mest ner i marken och snörvlade när jag lämnade kliniken.
Men jag han se de lättade och sorgsna blickarna från de som bara 30 minuter tidigare dömde mig.

Ute i bilen tryckte jag bort det mesta igen. Jag grät lite till och från den resan hem som kändes som en evighet.
Jag var inte ensam. Jag vet om att man inte kan göra eller säga något som på något sätt skulle hjälpa.

Jag visste att var oundvikligt.
Jag var fullt medveten om att detta var det bästa beslutet för Maito.
Men det hindrade inte mig från att gå sönder.
Hindrade inte smärtan som bara sköt igenom min kropp.
Tankarna och minnena som snurrade runt, runt i huvudet.
Saknaden som totalt slet sönder varenda cell i min kropp.

Jag drack när jag kom hem.
Mycket och snabbt.
Jag ville bedöva.
Jag behövde bedöva.
Klarade inte av att hantera det på annat sätt.

Så jag bestämde mig för att inte ta ansvar.
Bestämde mig för att ingenting spelade någon roll där och då.

Jag lovade att jag skulle vara bättre, men inte just då.
Just då klarade jag inte av det, och det var okey.
Just då struntade jag i allt annat.

"Jag tar hand om mig, en annan dag.
Jag blir bättre imorgon, jag lovar.
Men just nu kan jag inte."

Jag skulle supa tills jag spydde, och fortsätta dricka.
Jag skulle dansa som att morgondagen aldrig skulle komma.
Jag skulle få några timmar där ingenting existerande.

Sista bild som togs på honom. Älskade jävla hund. <3

När jag skulle köpa hund protesterade alla högljutt.
När jag köpt och hämtat Maito var det ingen som tvekade på att berätta hur jävla dumt det var och att jag inte kunde ta ett sådant ansvar.
Att det var en olydig och hemsk hund dessutom.
Och han var väldigt förvirrad då, väldigt feg av sig. Han kunde i princip ingenting mer än att man gör behoven utomhus.
Inte ens sitt namn, så jag bytte.

Jag fick höra om hur detta var det sämsta beslutet jag tagit och att jag aldrig skulle klara av det.

Älskade jävla Maito.
Du var det bästa beslut jag kunnat ta.
Du var mer än vad jag någonsin hade hoppats på.
Du var den som skyddade mig så mycket du bara kunde från världen och du räddade mitt liv.
Det var du som var meningen med livet.
En del av mig dog med dig.
Jag älskar dig, för alltid.

Gillar

Kommentarer