Vem fan bryr sig?!

Dåligt självförtroende. Känslan av att ständigt vara ivägen, att störa.
När vart enda andetag känns som slöseri på syre.

När man väljer att vara tyst, för alla andra har säkert bättre saker att säga.

När man inte kan förstå varför någon skulle ha något som helst intresse för en.

När man undviker speglar och reflektioner så mycket som möjligt.
Att kunna stå precis framför sin spegelbild utan att se någonting, helt utan att ta in det.

Tankarna att om jag kan göra det så kan alla andra också det, minst lika bra om inte bättre.

Den där rösten som ständigt berättar hur dålig man är. Att man skulle gjort det bättre. Att allting är ditt fel. Du skulle vetat bättre än så.

När man rättfärdar någon annans illa beteende mot en, det var ditt egna fel.

När man ständigt river sönder sig själv värre än vad någon annan någonsin hade kunnat göra.

Jag vet precis hur det känns. Jag har levt med det i alldeles för många år.
Jag har slitit sönder mitt psyke om och om igen nästintill dagligen.
Jag älskade mig, men inte i relation till andra. För då var jag ivägen. Då störde jag dem.

Osäkerheten som jag gjorde allt för att dölja, allt för att ignorera den.
Osäkerheten att jag inte vågade ta kontakt med någon.
Att jag inte vågade visa vem jag är.
Hur jag i min ensamhet dansade omkring och sjöng.
Hur jag gjorde alla de tråkiga sakerna så mycket roligare.
De dumma tankar och kommentarer som jag höll för mig själv.
Hur jag spekulerade och funderade om allt och ingenting. Med alldeles för många frågor.
För varför skulle man bry sig? Varför skulle jag på något sätt vara värd någonting?

Och vet du vad? Det finns inte särskilt många som bryr sig om mig.

Så egentligen, vem fan bryr sig?!

Jag har fått självförtroende nu.
Jag har börjat säga ifrån.
Jag dansar runt med hund där ute även om där är andra människor i närheten.
Jag har inga som helst problem med att berätta hur illa jag tycker om någons beteende längre.
Jag vågar säga till om jag tycker om någon, om jag inte tycker om någon. Istället för att vänta på att den tar kontakt.

Jag funderar över varför man Inte skulle vara intresserad utav mig.
Jag är ganska så smart, extremt rolig och en tjusig kropp. Det är ju lite synd det här med mitt ansikte, men ingen är ju perfekt.
Och framförallt så är jag inte som majoriteten. Vilket jag insett är något positivt.

Det inte längre är min uppgift att rättfärdiga alla andras beteende. Antingen så skärper du dig, eller så får du helt enkelt gå.
Det är inte längre min uppgift att visa mig värdig alla andra, det är deras att visa sig värdig mig.
För jag älskar mig själv, och jag älskar min ensamhet.
Och egentligen vad gör det för skillnad? Jag har slitit sönder mig själv för att jag satt nästintill alla andra före mig.
Jag har varit rädd för att låta någon komma nära, för jag vet om att jag väljer dennes välmående över mitt egna.
Jag har vetat om att jag kommer vara den som alltid svarar. Och när jag verkligen behöver någon så finns där ingen där.

Så vem fan bryr sig?!
Jag har fått egenvärde nu. Och kommit till insikt med att jag tar hand om mig, jag tar hand om djuren och jag tar hand om dig, om du missbrukar det säger jag ifrån.
Jag har slutat ta sönder mig nu. Jag är så jävla mycket bättre än det. Och helt ärligt så är jag värd så jävla mycket mer än de flesta andra.

Så, vad har jag att förlora egentligen?
Antingen så är det som nu, eller så kanske det kommer någon som faktiskt bryr sig.
Oavsett så är jag trygg i mig själv.

Gillar

Kommentarer

IP: 82.99.3.229