Vet du hur det känns?

Har haft sjukt ont i kroppen idag, det har fortfarande inte gått över. Vet inte vad det är. Har inte känt så tidigare. Bryr mig inte allt för mycket om vad det är, men skulle gärna vilja att det slutade snart. I alla fall så jag klarar av att somna. Har lyckats bli sjukt förbannad på en del program och sidor här nu också. Dels för att jag är trött på att det inte vill som jag, dels för smärtan jag känner och även en del för jag är osäker på det mesta, nog mest på mig.

Har du någon gång varit ensam? Nu syftar jag inte rent fysiskt utan att du är medveten om att det egentligen inte finns någon där för dig. Att du är åsidosatt, att om det verkligen hade varit något hade ingen funnits där, att ingen fanns där. Har du varit med om det? En längre tid? Vet du hur det är att verkligen vara ensam?

Att var gång som man försökt öppna upp sig, visat sig sårbar, har någon kört över en. Ibland av förklaringar men oftast bara för maktkänslan de fått. För det är roligt och du betyder egentligen inte så mycket. Vet du hur det känns?

Det där självhatet som tillslut fyller en. Egenvärdet som försvann, om det ens fanns där från början.
När man frågar sig själv vad man gjort fel men tillslut kommer fram till att det kanske inte finns något som är rätt.

När det hänt för mycket eller bara för länge så vänjer man sig. Man accepterar att man är ensam. Bygger upp sig själv och hittar saker som man uppskattar och till och med älskar gällande en.
Kan prata och umgås med andra, men vet hela tiden var de egentligen är. Är ständigt medveten om att man är själv, men att det är okey. Det är okey att vara det, man vet vart man har alla andra, vet att man i alla fall kommer finnas där för sig själv.

Men jag vet inte längre, har inte vetat på flera veckor. Jag har ingen aning om vart jag har mig, ingen koll på om jag skulle finnas där för mig om jag väl hade behövt det. Det försvann. Sådant som suddas ut när man inte längre känner sig så ensam. När man slutat backa, slutat springa iväg. Jag är för feg för att gå all in, men nästan. Så jag vet inte vart jag har mig längre. Vet inte vart jag har dig. Det enda som jag vet är var du har mig. Men vem hjälper det egentligen?

Så jag väntar, än en gång väntar jag. Jag väntar på att jag ska veta. Veta vart jag har dig. Väntar på att få reda på om du känner mig eller inte. Om du då tänker stanna eller dra. För jag kan helt ärligt inte förstå om du skulle stanna. Vad skulle jag någonsin kunna ge som inte någon annan skulle kunna mycket bättre? Du är för bra människa för mig. Du kan få så mycket bättre. Eller är det något med dig som jag missat?

Även om självhatet försvunnit, tankarna som undrar vad jag gjort för fel inte längre finns. Även om jag älskar mig så betyder det inte att jag funnit något egenvärde. För det har jag inte. Allt det tidigare har satt sig så hårt att jag har problem att finna det. Saker säger emot sig i mitt huvud. Det går inte ihop. Ingenting går ihop.
Hur kan jag inte kunna ta komplimanger? Hur kan jag inte se de saker som jag gjort bra? Hur kan jag förvänta mig så mycket av mig själv men inte alls det samma av alla andra? Varför borde jag vara speciell? Jag är inte speciell. Men ändå så är jag det? Ändå ser även jag mig som det. För jag vet om att jag är speciell, på så många plan. Men säger emot det hela tiden. Hur mycket som jag än försöker så klarar jag inte av att ge mig något större värde.
Är det för jag blivit lärd detta? Är det en av de där mentala spärrar som jag inte kan bli av med? En av de idiotiska sakerna som jag inte kan ändra hur mycket jag än försöker? Ska jag bara leva med detta? Skulle någon annan klara av att leva med att jag har detta? Om någon faktiskt skulle bry sig om mig, skulle man må dåligt av detta då? Att jag inte ser mig som något värdefullt.
Förstör jag allt?


Gillar

Kommentarer