Viskningslekar.

Har du varit med om viskningslekar? Jag menar de när man som barn satt i en ring. Den första viskade en mening i örat på en av dem som satt bredvid den. Och sen gick viskningen från öra till öra genom hela ringen tills att man kom till den som satt bredvid, på andra sidan, av den som började.
Den sista skulle säga meningen högt.
Har det någonsin blivit rätt i slutet? Har du varit med om att en viskning som gått via flertalet människor har varit samma mening som det började med?
Själva poängen av leken är att det blir fel. Det är det som är det roliga och intressanta.
De flesta är medvetna om att det kommer till att bli fel. Ingenting som är konstigt där.

Men, jag bara undrar, hur kan man då, när man känner till denna lek, inte dra likheter med det i livet?
Hur kan det komma sig att det är mest gällande den leken man förväntar sig fel men allt är sant när någon pratar om någon annan?
Kan tycka att det både är ironiskt och inkompetent.

Men nej, det är skillnad. För nu är det ju på riktigt och inte en lek!

Och istället för att fråga människan det handlar om, alternativt ta det mesta med en nypa salt, köra på vad som blivit sagt.

Hade man dessutom inte ljugit, så hade man kanske även kunnat få vettiga svar.

Jag avskyr när man antar och ställer där av frågor.
Tycker inte om skitsnack och viskningslekar.
Om något gör det mig mer nyfiken på att se om det stämmer.
Dessvärre har folk en tendens att ljuga, av olika anledningar. Vilket gör det så mycket svårare än vad det hade behövt vara.

Och kom ihåg, oavsett vad; Allt du hört om mig är sant.

Gillar

Kommentarer