Vuxen, eller.

Upptäckte att jag i det förra inlägget skrev ordet "ganska" ganska så många gånger, som det tard jag är.
Märktes kanske att jag var lagom nyvaken och trött. Så efter att jag fixat kaffe och allt det andra viktiga som jag måste var morgon så gick jag och la mig igen. Orkade inte! Även om jag inte somnade fick jag vila lite och då även mysa med täcke och kudde. Elak som jag är låste jag även ute djuren från rummet så jag kunde vara där i lugn och ro utan att ha någon i mitt ansikte.

Efter "morgonens" händelser kan jag ju inte låta bli att fundera på om man någonsin blir vuxen. Jag som snart är 25 borde räknas som vuxen redan nu. Men det är inte riktigt det som jag menar, utan snarare tanken. Blir man någonsin vuxen?

Tidigare hade jag alltid mamma som gnällde och tjatade på mig, under alla år. "Sätt in i diskmaskinen!", "städa ditt rum!", "Ta hand om din katt!" osv. Det var liksom hon som var den vuxna. Hon som tjatade och jag tänkte väl att det inte var så jobbigt och drygt för henne att göra alla de saker som jag kände var pesten och hade struntat i om hon inte kronsikt gnällde på mig om.
Så att ta ansvar och göra tråkiga saker utan att gnälla eller det tar emot, göra det av ren rutin, ser jag som att vara vuxen.
Men nu är det såhär att jag inte är på detta sätt. Som idag, jag ville för det första inte riktigt stiga upp när jag hade vaknat och sen ville jag absolut inte springa omkring och göra en massa saker. Så istället för att ha mamma gnällande på mig kroniskt så har jag mig själv!
"Gah, måste duscha. Vill inte!" och sen sitter jag och "tjatar" på mig själv i minst en timme.
"Kom igen. Måste duscha nu."
"Men jag tycker inte om blött hår! Vill inte"
"Jo, du måste duscha och håret torkar sen. Bättre nu än du skjuter upp det tills innan du ska sova och måste lägga dig med blött hår.".
Det är konversationen som sker i mitt huvud. Och det är så gällande det mesta. Att hela tiden ha den tjatiga jäven och aldrig riktigt vänja mig.
Att ta ut hund är ofta pest. Och det här med att han ska dra satan och inte gå så fint för stunden hjälper ju inte riktigt till att höja motivationen.
"Du får ta ut hund nu."
"Orkar inte! Vill inte! Nej! Inte idag, sen."
"Ditt ansvar. Det var du som skaffade honom och han ska inte lida på grund av din lathet. Chop, chop!"
Dock inte så här var dag. Ibland är jag pepp på att göra saker och ta ansvar.
Ibland känns det liksom trevligt att faktiskt till stor del kunna bestämma själv och det här med att om jag skiter i saker så kommer inte någon riktigt bry sig.
Om jag inte ätet ordentligt, städar eller bäddar min säng kommer det inte finnas någon som gnäller, tjatar eller surar på mig. Det är helt upp till mig själv att välja och bestämma. Och det kan få mig väldigt pepp ibland samtidigt som då det andra jag nyss skrev om också händer ganska ofta.

Så det jag undrar och funderar över är väl om man någonsin ändras och slutar tjata på sig själv eller om det verkligen är såhär det är att vara vuxen. Blir det inte bättre än detta? Ska jag seriöst behöva ha så mycket tjat och gnäll resten av livet? Har alla det så? Vänjer man sig?

Det har snart gått 25 år och jag kan helt ärligt säga att jag hitintills inte vant mig vid att tvätta håret. Eller ja, vant mig vid blött hår. Jag avskyr det än.


Så här ser jag ut just nu. Ska ta på mig ett skärp och nycklar också.

Gillar

Kommentarer