Askan

Categories
Allmänt.

Allmänt.

Jag skriver inte särskilt mycket, jag gör däremot mer.
Trött i både kropp och huvud.
Så pass att jag för någon dag sedan slant och råkade sätta den stora jävla kniven i mitt finger när jag skulle öppna kaffet.
Brukar öppna det med bara händerna, men då jag mest gled denna gång kom frustrationen och kniven fram.
Såhär i efterhand var det kanske inte värt det.
Blodet forsade och jag fick skynda mig att skölja av och lägga tryck med papper.

Har jag nämnt att jag avskyr att åka in på akuten? Så istället satt jag där som en tönt med papper runt hela fingret.
Lyckades tillslut stoppa blödningen och plåstra om den djupa flärpen som var tvärs över hela fingret. Ville verkligen inte bli sydd.
Men med jävla coola my little pony plåster, maskeringstejp och en plastskena så är fingret nästintill som nytt!

Efter det gjorde jag det enda rätta, fixade klart mitt kaffe.
Jag menar, det var ju det jag höll på med när jag slant och inte skulle jag då sluta för det skedde en olycka. Att inte fortsätta hade gjort att jag lika bra kunde struntat i att ens påbörja kaffet och då inte heller behövt sitta här med mina fantastiska plåster på.

Och det är väl en ganska bra summering om vad som händer i mitt liv för stunden. 

Categories
Mer personligt.

Säkert jättebra.

Hur vet man att jag har gett upp om något eller någon?
Jag svarar med ”Jaja. Det blir säkert jättebra.”.
Där har vi det stora tecknet att jag inte längre orkar bry mig. Att mitt hopp är borta. Inte värt det.

Det positiva med detta är att de flesta människor ser det som att de har vunnit ett argument eller att de överlag sa något smart. Vilket i sig oftast innebär att det tar slut där. Att jag slipper mer av vad det än var som pågick. Och det är ju trots allt det som är poängen.

Om man sen ser mig som dålig eller ägd, bryr jag mig inte heller om. Det är okey.
Du får lov att se på saker på detta sätt. Jag har redan tänkt igenom situationen och kommit fram till att jag ändå får ut mer vinning av det än av att fortsätta.

Man väljer sina strider. Och helt ärligt så är de flesta strider inte värda att ta.
Jag har annat att lägga tankekraft och energi på.
Och om du vill tro att även mitt liv kretsar kring dig och att du är en väldigt fantastisk och intelligent människa. Så låter jag dig tro det. Så länge jag slipper fortsatt idioti och drama. 

Categories
Mer personligt.

Rättfärdiga idioti.

Nu fortsätter vi med att ta upp något som jag upplever som både dubbelmoral och idioti.
Varför sluta liksom?! Framförallt när det är så många som gör även detta. Det här med att försöka rättfärdiga sin idioti och shitty beteende, med att någon annan gjort den illa tidigare.

Inte för att vara sådan men de flesta har på något sätt gått igenom något, för den, traumatiskt.
Att tro att andra människor skulle gå igenom nästan hela livet utan att något negativt och jobbigt skulle ha hänt, är bara korkat.
Och det är dessutom inte upp till någon annan att bestämma hur jobbigt någon ska tycka saker är. Du har ingen rätt att berätta hur någon annan ska känna.
Klart du kan berätta hur du upplever och ser på saker. Men i slutändan är det inte du som bestämmer hur den andra mår och tar det.
Jag vet, märkligt. Eller hur.

Men det var inte just det där jag tog upp från början. Utan det här med att komma med en dum kommentar om att någon annan gjort på ett visst sätt innan, och inte bara berätta det, utan även behandla en som att man själv gjort precis samma sak mot den.
Jag menar, själva kommentaren är ju inte dum. Men att exempelvis ifrågasätta, gnälla och anta att man varit otrogen, för att sen försöka rättfärdiga sitt aggressiva beteende med att någon annan gjort så tidigare. Är en dum kommentar.

Som att man ställer en fråga, och innan den andra ens hunnit svara skriker man ”DU LJUGER!”. För det har andra gjort tidigare?!
Vad är då ens poängen med att ställa frågan? Om man ändå kommer anta och bete sig som att något redan hänt.
Vad är ens poängen med något då? Om man ändå kommer se och bete sig som om man är någon helt annan.
Skulle du vilja bli behandlad så? Att du straffas och får konsekvenserna av att någon annan betett sig illa?
Du bygger upp slutet innan något ens hunnit börja.
Då behöver du  inte någon annan, du behöver bearbeta dina obehandlade trauman och tänka igenom hur du behandlar andra. Framförallt behöver du komma till insikt med att alla inte är likadana.
Att någon annan gjort dig illa rättfärdigar inte ditt shitty beteende mot mig.
Är något jobbigt ta upp det, anklaga mig inte för något jag inte gjort.
Straffa mig inte för andras idioti och respeklöshet.
Det är inte mitt fel, och om alla gör det samma lär spiralen aldrig ta slut. 

Categories
Mer personligt.

Förändringar.

Nej, vad säger du? Det är på tiden att totalt vända upp och ner på livet. Till det bättre.
Det är väl bara det att när jag gör något går det väldigt snabbt. Bland annat oftast alldeles för snabbt för mig själv.

Jag är, när det kommer till det mesta, väldigt obekväm med förändringar. Framförallt drastiska sådana. Oavsett om det egentligen är positiva eller inte.

Det är fortfarande en förändring. Jag måste tänka om. Måste utgå från något helt annat. Det bryter en rutin jag är van vid. En rutin jag slipper lägga fokus på.
Förändring förstör det. Det ger mig mer stress och ångest. Även om det skulle vara något jag verkligen vill göra.
Jag gör ju fortfarande det. Det är mer så att jag många gånger mår väldigt dåligt innan jag vant mig.

Jag tänker så mycket på att slippa problem att det blir ett problem.
Kontrollbehovet som tar över och förstör.

Egentligen är jag glad, men oron över det okända leder till en hel hög med obekväma känslor.
Jag vet att det kommer att släppa. Det tar bara lite tid.
Så jag fortsätter att pusha mig själv till att bli bättre, få det bättre och göra det som jag egentligen vill.

Jag har slutat lägga fokus och energi på andra. Just nu får jag själv det mesta av min uppmärksamhet. För helt ärligt, är det någon som verkligen förtjänar det så är det jag.
Har äntligen insett det. Och orkar inte med de som inte förstår det.
Antingen så behandlar man mig med respekt, eller så får man lämna.
Jag är värd alldeles för mycket för att bli behandlad som ett alternativ, oavsett vad och vem det gäller.  

Categories
Mer personligt.

Dejting.

Hur kan det komma sig att det är så många fler på sommaren som frågar om ens sexliv?
Eller ja, det är mer frågor om man dejtar eller träffar någon. Men innebörden är den samma!
Jag tror nämligen att jag nästintill helt gett upp. Jag orkar inte mer.

Antingen så träffar man på de vars hjärnkapacitet lämnar en hel del att önska.
Någon gång de som mest bara är extremt ytliga.
Skev kvinnosyn är inte heller särskilt ovanligt.
Och skulle man mot förmodan tro sig hitta någon som inte kryssar i de ovannämnda, så är den måttligt intresserad.

Ja, nej. Jag orkar inte mer. Det känns inte värt det.
Jag menar, jag är medveten om att jag är ganska så fantastisk. Vilket då även innebär att jag inte har något större behov av att ha någon annan. Jag har bara stundvis hittat människor jag gärna lär känna och har i min närhet.
Men nu har snarare nu blivit så att man verkligen behöver visa att man är värd min tid, ork och uppmärksamhet. För jag är trött på tards av dess olika slag, och framförallt är jag trött på att bli tagen för givet.
Jag är fullt medveten om att jag är värd bättre än det och tänker inte länge försvara och rättfärdiga någon annans dåliga beteende mot mig.

Så till alla som är intresserade av mitt dejting- och sexliv. Så vill jag bara meddela att jag dejtar mig själv och jag är riktigt bra i sängen!

Categories
Mer personligt.

Synundersökning.

Jag avskyr att göra synundersökning. Blir så sjukt stressad över att jag ska ha fel.
När man tar fram olika glas och frågar vilket som är bäst.
Som att det finns något som är rätt och fel, enligt någon annan.

Jag vet att det är baserat på mig. Och att det inte finns någon annan som kan ge mig det så kallade rätta svaret. Men på något märkligt sätt känns de ändå som att någon ska meddela mig att jag valde fel.
Precis som att jag inte är nästintill blind, som en fladdermus, utan linser eller glasögon..
Som att man kan se på mig vad det är jag behöver.

Att när man frågar vilket av de två glasen som är bäst, jag svarar att jag inte vet och frågar vad den andra tycker.
Tror det hade blivit lite konstig stämning, och märkliga reaktioner.

Så den där årliga kollen man borde göra, skjuter jag ständigt fram. Flera år och hela tiden.
Jag menar, jag ser ju bättre med linserna jag har. Och man ska Inte vara Kräsen!
Även om jag känner att jag verkligen borde byta. Att synen förändrats.
Sen om det är till det bättre eller sämre har jag ingen aning om. Har oavsett inte sett längre än några centimeter fram utan, på över 15 år.
Jupp, 15 år och sökte hjälp för cirka sex år sedan.
Det var helt enkelt bättre att vara blind än att behöva ta in och ut linser var dag.
För även om jag har ett par glasögon så vill jag mest slå mig själv när jag ser mig i speglen med dem på.
Ja, jag ser ut som en människa jag själv vill slå. Och det finns inte många jag får den reaktionen till!

Categories
Mer personligt. Snille-spekulerar.

Mörkret.

Jag säger väldigt ofta att jag inte har några vänner. Och det är väl egentligen en lögn.
Det finns ett fåtal människor jag ändå skulle vilja påstå är mina vänner. Även om jag inte klassar de flesta som är i min närhet för just vänner. Det är snarare människor jag känner men inte håller av särskilt mycket.

Men de som jag ändå ser som vänner. Det är de som känner mig så pass bra att jag kan ställa i princip vilken fråga som helst utan att någon blir upprörd eller tolkar mig som ett as.
Jag kan ifrågasätta tankar, beteende och istället för att få sura kommentarer och drama, försöker de besvara det så bra som möjligt.
Självklart går det på andra hållet också. Att man gör det samma mot mig utan gnälligheter.
Men det är inte det vi tar upp nu.
För nu har jag äntligen inte bara kommit på en fråga som intresserar mig, utan även fått den besvarad av flertalet människor.
Hur det kan komma sig att de flesta inte kan se skräck, eller en del skräckfilmer.
Jag själv hade, under några år som liten, problem med det. Men det gick ändå över ganska snabbt.
Så det är, och har länge varit, svårt för mig att förstå varför vuxna människor inte kan se det.

Att se skräckfilmer är inte längre något som intresserar mig. Jag tycker inte det är jobbigt, men det ger mig inte särskilt mycket.
Ser dock hellre en dålig skräckfilm än en dålig drama!

Men att man inte klarar av det. Att det tar sig in i ens psyke. Det har jag inte kunnat förstå mig på.
Det var väl då jag fick ett slag av verkligheten jag inte var förberedd på. Av någon som ändå pallar trycket ganska så bra.
Att de som inte var med onaturliga väsen, är för nära verkligheten att de skulle kunna hända på riktigt.
Och då kan man kanske tycka att den konversationen är över. Men slaget har fortfarande inte kommit för mig.

Jag menar, klart det finns en chans att det händer. Det är ju anledningen till att jag sällan uppskattar övernaturliga filmer, oavsett genre. Att på något sätt kunna sätta mig in i det.
Om inget annat sätta mig in i tankar och känslor de olika karaktärerna har.

Och där kom väl också slaget av verkligheten.
Jag är ständigt medveten om att en del lever nästintill i ett paradis, samtidigt som det finns de som lever i något som är värre än helvetet.
Att de jag läser, hör och ser på nyheter eller film varken är något främmande eller större chock för mig.
Mina tankar och mentala bilder är värre. Och jag vet om att de troligtvis har hänt, om de inte händer nu. Att det troligtvis lär hända någon, någon gång.
En del tillfällen sätter jag mig in i del alldeles för mycket, andra stunder är det mer som något långt bort. Bara som en snabb tanke.
Men mörkret finns alltid närvarande.
Och det var när jag fick veta att andra inte har det så, som jag fick en chock.

För det var det jag inte förstod. Hur det kunde komma sig att man blev obekväm och mådde dåligt över något som dels bara var film, men när man även hade så mycket värre bilder i huvudet.
Det visade sig att det har man inte.
Vilket även förklarar det här med mardrömmar.

Jag har bara två typer av mardrömmar. Antingen så är det en massa färger som blixtrar omkring och snurrar, det känns som att de inte får plats i huvudet. När det händer vaknar jag med migrän.
Den andra typen av mardröm jag har, är obearbetat trauma, som upprepar sig i nuet. Där känslorna, känseln och tankarna som fanns då, kommer tillbaka, fast i nutid. För i drömmarnas värld känns det på riktigt och jag kan inte ta avstånd. Kan inte vakna.

Annars är jag van, jag har ständigt ett mörker. Men ingen panik, det är även på andra hållet. Att jag ser och känner av de positiva och nästintill fantastiska sakerna.
Det blir lätt så när man ser och märker av det mesta. När man kan sätta sig in i andras tankar, känslor och situationer.
När fantasi är något man har gott om.
Jag lovar, du hade aldrig pallat trycket av mitt psyke. Så jag berättar aldrig.

Hade jag inte förstått bättre hade jag trott jag var komplext.

Categories
Mer personligt.

Viljan och förståndet.

Ibland behöver jag mest vara berusad och dansa bland blinkande lampor och hög musik.
Du vet då när det känns som att känslor, tankar och människor sliter sönder en.
Precis då behöver jag dansa runt salongsberusad och bara finnas för stunden. Låtsas som att världen står still. Som att ingenting spelar någon roll.
För vet du vad? Egentligen spelar ingenting någon roll. Det finns inte någon större mening  med att existera. Det är vi själva som skapar meningen med saker, folk och livet.
Vi som väljer att ge det ett värde. Och ja, jag vet om att det låter både bittert och sjukt negativt. Men det är min sanning.

Så istället för att mest sitta och titta på en skåpslucka, behöver jag ibland dämpa allt. För bara någon timme få alla tankar till att försvinna.
För loopen började. Någon krossade mitt hjärta och nu gör jag det själv med tankarna, om och om igen.
Mentalt bygger jag upp och förstör. Hela tiden.
Trauma behandling. Att utsätta sitt psyke för att uppleva och känna precis de känslorna man kände då, känner nu. Bara att upprepa.
Det är det som händer i mitt huvud större delen av tiden.
Trauma behandling. För att vänja sig. För att släppa. Helt lämna det bakom sig.
Tvångstankarna att fortsätta plåga mig själv.

Jag gör annat undertiden. Försöker tvinga mig att träffa andra, ha någon kontakt med någon. Men innerst inne vill jag inte. Och det märks.

Jag jobbar på mig själv.
Det händer saker. Det går framåt.
Äter mer, tränar. Fixat egen server. Har planen att börja studera och letar aktivt nytt boende.

Så jag gör saker, det händer grejer. Det är bara det att den del som för några veckorsedan fastnade, vägrar lossna.
Viljan och förståndet som slåss. De sliter sönder varandra. Men det behöver ingen veta. 

Categories
Mer personligt.

Tyck illa om mig.

Det finns ganska så många som tycker illa om mig.
En del för deras känslor inte är besvarade. De som förnekat att de hade några. Och sen fått frispel för jag hanterat det som om att där inte fanns några. För hur ska jag veta om man ljuger för mig?

Men de flesta som tycker illa om mig gör det för att jag inte bryr mig om saker som värderas av så många andra.
Jag kan inte bry mig mindre om hur mycket pengar du har. Om hur mycket dina skor kostade eller värdet på din bostad.
Om din bil gick för en miljon eller tio kronor.
Jag bryr mig verkligen inte. Det är inte någon information som är relevant för mig.
Materiella saker är just det, materiella.
Det säger inte särskilt mycket om dig som person, mer än att du kanske har ett behov av att hävda dig om du ständigt känner att du måste meddela vad saker kostar. Att du verkar ha en skev bild av dig själv och anser att ditt värde ligger i hur och vad du har för saker och inte hur du är som människa.
Nej, jag berättar ju inte detta för folk. Ibland svarar jag bara okey och andra tillfällen att jag inte vet vad jag ska göra med den informationen.
Jag jämför mig inte med andra. Jag jämför mig med mig själv. Jag är fullt medveten om att man har olika bra och dåliga egenskaper. Att man har helt olika förutsättningar. Så varför skulle jag jämföra mig med någon annan? För mig är det bättre att själv jobba på att bli bättre än vad jag var. Inte bättre än vad någon annan är. Vad skulle det ge mig?

Man blir gnällig för jag kan glädjas över andras framgång och glädje. Precis som att det är något att bli gnällig för?! Vadå? Känner du dig dålig när jag inte är lika egoistisk av mig?

Att när jag ska göra något brukar jag göra det ordentligt. Att det ofta blir bättre än vad andra tycker att de själva klarar av eller har gjort. Och istället för att glädjas för mig, bli bitter. Jag kan inte anse att det är mitt fel. Och det är inte heller så att jag trycker upp mina skapelser och framgångar i någons ansikte.

Sen klarade jag inte saker bara helt plötsligt.
Jag spenderar oerhört mycket tid på att det ska bli bra.
Kan sitta med något i 12 timmar i sträck flera dygn i taget. Enbart ta pauser för hund och sova. För har jag väl börjat vill jag också bli klar. Vill att det ska bli bra så får helt enkelt fortsätta tills resultatet är okey.
Men det vill man inte se. Då är det lättare att vara bitter. Att ta det som någon märklig förolämpning att jag, som tydligen är så värdelös, klarade något som man själv inte gjorde lika bra.
Och det värsta med allt det är väl att jag fortfarande inte bryr mig. Bli du bitter över det. Det är okey. Om något kan jag bli lite road över hur ytligt dum man är. Vilket inte precis gör människan eller situationen bättre.

Och vill du veta en hemlighet?
Det finns ingenting som driver mig mer än andras hat mot det jag klarar av.
Så får väl tacka för motivationen. Snällt av dig. Hade aldrig klarat av såhär mycket utan dig. 

Categories
Mer personligt. Snille-spekulerar.

Känslor.

Har du tänkt på att de flesta mest ifrågasätter när man säger att man inte tycker om någon? Att man vill veta varför, lite oavsett om det gäller en själv eller någon annan. Man vill veta varför.
Men det är i princip ingen som frågar varför man tycker om någon? Framförallt om man säger att man tycker om just den människan.
Hur kan det komma sig?

Är det för de flesta skulle ta frågan som en negativ respons? Eller kanske för de flesta inte verkar veta varför de tycker om någon?
Jag vill veta. Men tror aldrig att jag faktiskt fått ett konkret svar.
Och det stör mig.

Det stör mig att man inte har något större underlag till att man tycker om någon. Att man är så pass känslomässigt driven att man bara kör på det. Att det räcker med att hormonerna i hjärnan höjs, av någon anledning, så tycker man om den människan.

Det som stör mig ännu mer är att de flesta verkar tro att jag är precis likadan. Som att jag inte ska veta varför jag tycker om, alternativt tycker illa om någon.
Nej, det brukar inte vara något som jag berättar bara helt plötsligt.
Är överlag nog ganska så dålig på att berätta att jag tycker om någon, framförallt till människan det gäller. Om det då inte är när den gjort mig ledsen och/eller förbannad. Då är jag oftast väldigt duktig på att berätta att jag tycker om den. För jag vet om att de flesta har problem med att se sådant när man på något sätt är ovänner eller oens.
Jag är medveten om att jag tycker om dig, även om jag för stunden mest hade velat strypa dig. Och då påminner jag dig också om det, så vi alla vet.
Dock så känner jag fortfarande någon negativ känsla, så finns en risk att jag meddelar det som att jag inte har någon aning om Varför jag tycker om den. Vilket jag ju vet.
Det är mer att jag vill markera att jag är upprörd. Och hade man ifrågasatt om jag inte visste varför, eller bara varför jag tycker om den, så hade jag svarat.
Det är mer att när jag är förbannad och/eller ledsen vill jag inte ge någon 15 komplimanger.

Jag säger inte ofta varför jag tycker om någon oavsett om jag upplever någon negativ känsla eller inte. Vill man veta får man helt enkelt fråga. För jag vet.

Är inte särskilt känslomässigt driven. Kan inte bara hyfsat ogrundat tycka om någon. Precis som att jag inte ogrundat kan tycka illa om någon.
Mina känslor är grundade på logik, på observationer.

Och det samma gäller sexuella relationer.
Jag har inte något större sexuellt intresse av någon som jag inte på något sätt uppskattar eller tycker om.
Det är i princip ingen vars beröring jag uppskattar.
Men de människor jag rört vid verkar aldrig greppa det förrens jag inte längre vill. Innan dess verkar det som att de tror att jag inte har något problem med just beröring.
Vilket i sig är ganska logiskt då just den fått. Och även om jag skulle meddela att det endas är den som får röra mig, är det nog ingen som helt förstår innebörden av det.

I en värld där de flestas krav på sexuell partner är någon med puls på två ben, är det svårt att greppa att det finns de som har mycket högre krav.
I en värld där de flesta är känslomässigt styrda och tycker om folk bara för att tycka om någon, är det svårt att förstå att det finns de som har riktiga grunder i sina känslor. De som faktiskt är rädda att tycka om någon.