Jag säger väldigt ofta att jag inte har några vänner. Och det är väl egentligen en lögn.
Det finns ett fåtal människor jag ändå skulle vilja påstå är mina vänner. Även om jag inte klassar de flesta som är i min närhet för just vänner. Det är snarare människor jag känner men inte håller av särskilt mycket.
Men de som jag ändå ser som vänner. Det är de som känner mig så pass bra att jag kan ställa i princip vilken fråga som helst utan att någon blir upprörd eller tolkar mig som ett as.
Jag kan ifrågasätta tankar, beteende och istället för att få sura kommentarer och drama, försöker de besvara det så bra som möjligt.
Självklart går det på andra hållet också. Att man gör det samma mot mig utan gnälligheter.
Men det är inte det vi tar upp nu.
För nu har jag äntligen inte bara kommit på en fråga som intresserar mig, utan även fått den besvarad av flertalet människor.
Hur det kan komma sig att de flesta inte kan se skräck, eller en del skräckfilmer.
Jag själv hade, under några år som liten, problem med det. Men det gick ändå över ganska snabbt.
Så det är, och har länge varit, svårt för mig att förstå varför vuxna människor inte kan se det.
Att se skräckfilmer är inte längre något som intresserar mig. Jag tycker inte det är jobbigt, men det ger mig inte särskilt mycket.
Ser dock hellre en dålig skräckfilm än en dålig drama!
Men att man inte klarar av det. Att det tar sig in i ens psyke. Det har jag inte kunnat förstå mig på.
Det var väl då jag fick ett slag av verkligheten jag inte var förberedd på. Av någon som ändå pallar trycket ganska så bra.
Att de som inte var med onaturliga väsen, är för nära verkligheten att de skulle kunna hända på riktigt.
Och då kan man kanske tycka att den konversationen är över. Men slaget har fortfarande inte kommit för mig.
Jag menar, klart det finns en chans att det händer. Det är ju anledningen till att jag sällan uppskattar övernaturliga filmer, oavsett genre. Att på något sätt kunna sätta mig in i det.
Om inget annat sätta mig in i tankar och känslor de olika karaktärerna har.
Och där kom väl också slaget av verkligheten.
Jag är ständigt medveten om att en del lever nästintill i ett paradis, samtidigt som det finns de som lever i något som är värre än helvetet.
Att de jag läser, hör och ser på nyheter eller film varken är något främmande eller större chock för mig.
Mina tankar och mentala bilder är värre. Och jag vet om att de troligtvis har hänt, om de inte händer nu. Att det troligtvis lär hända någon, någon gång.
En del tillfällen sätter jag mig in i del alldeles för mycket, andra stunder är det mer som något långt bort. Bara som en snabb tanke.
Men mörkret finns alltid närvarande.
Och det var när jag fick veta att andra inte har det så, som jag fick en chock.
För det var det jag inte förstod. Hur det kunde komma sig att man blev obekväm och mådde dåligt över något som dels bara var film, men när man även hade så mycket värre bilder i huvudet.
Det visade sig att det har man inte.
Vilket även förklarar det här med mardrömmar.
Jag har bara två typer av mardrömmar. Antingen så är det en massa färger som blixtrar omkring och snurrar, det känns som att de inte får plats i huvudet. När det händer vaknar jag med migrän.
Den andra typen av mardröm jag har, är obearbetat trauma, som upprepar sig i nuet. Där känslorna, känseln och tankarna som fanns då, kommer tillbaka, fast i nutid. För i drömmarnas värld känns det på riktigt och jag kan inte ta avstånd. Kan inte vakna.
Annars är jag van, jag har ständigt ett mörker. Men ingen panik, det är även på andra hållet. Att jag ser och känner av de positiva och nästintill fantastiska sakerna.
Det blir lätt så när man ser och märker av det mesta. När man kan sätta sig in i andras tankar, känslor och situationer.
När fantasi är något man har gott om.
Jag lovar, du hade aldrig pallat trycket av mitt psyke. Så jag berättar aldrig.
Hade jag inte förstått bättre hade jag trott jag var komplext.