Nej, vad säger du? Det är på tiden att totalt vända upp och ner på livet. Till det bättre.
Det är väl bara det att när jag gör något går det väldigt snabbt. Bland annat oftast alldeles för snabbt för mig själv.
Jag är, när det kommer till det mesta, väldigt obekväm med förändringar. Framförallt drastiska sådana. Oavsett om det egentligen är positiva eller inte.
Det är fortfarande en förändring. Jag måste tänka om. Måste utgå från något helt annat. Det bryter en rutin jag är van vid. En rutin jag slipper lägga fokus på.
Förändring förstör det. Det ger mig mer stress och ångest. Även om det skulle vara något jag verkligen vill göra.
Jag gör ju fortfarande det. Det är mer så att jag många gånger mår väldigt dåligt innan jag vant mig.
Jag tänker så mycket på att slippa problem att det blir ett problem.
Kontrollbehovet som tar över och förstör.
Egentligen är jag glad, men oron över det okända leder till en hel hög med obekväma känslor.
Jag vet att det kommer att släppa. Det tar bara lite tid.
Så jag fortsätter att pusha mig själv till att bli bättre, få det bättre och göra det som jag egentligen vill.
Jag har slutat lägga fokus och energi på andra. Just nu får jag själv det mesta av min uppmärksamhet. För helt ärligt, är det någon som verkligen förtjänar det så är det jag.
Har äntligen insett det. Och orkar inte med de som inte förstår det.
Antingen så behandlar man mig med respekt, eller så får man lämna.
Jag är värd alldeles för mycket för att bli behandlad som ett alternativ, oavsett vad och vem det gäller.