Det har gått ett tag nu. Det lär troligtvis snart gå ett tag till igen.
Att säga att det är mycket nu är en underdrift. Det är som att det mesta rasat på de flesta fronter. Och var dag kommer en ny och ännu värre överraskning. De flesta helt utan förvaring.
Dagligen, i över tre veckor. Tror jag blivit bedövad.
Känner inte särskilt mycket. Är mest trött. Känslomässigt utmattad.
Så jag knappt ens orkar reagera. Blir om inget annat inte särskilt förvånad över koaset längre.
Besviken men inte överraskad. Är väl en bra summering på den senaste månaden.
Det är helt enkelt mycket nu. Extremt mycket med sjukvården. Min kropp håller på att ge upp, mycket mer än tidigare. De försöker hitta sätt att lindra symtom. Försöker hitta fler fel. Blir skickad på fler tester, till fler specialister, inom fler områden.
Man skulle kunna tycka att detta skulle vara tillräckligt jobbigt. Men nej. Så lätt ska det ju inte vara.
Ett tag trodde jag att jag var riktigt trött på män. Men efter vidare random idioti har det visat sig att det är människor överlag som jag tröttnat på. Det var väl mer att det mest är män som jag har kontakt med, som kontaktar mig.
Män som vill ha koll på mig. Som försöker kontrollera mig. Testa mig. En del som vill fånga mig.
Det går inte att fånga mig. Jag är ingen ägodel.
Ställer in allting som är utanför mitt hem. Vill ligga ensam iklädd ett nattlinne i ett mörkt rum med en tjock filt över mig och levande ljus runtomkring.
Egentligen hade jag inte haft något emot att ha någon där med mig. Men jag blir gång på gång bevisad att även om det jag är ute efter är gratis, så finns det ingen som har råd.
Jag vill inte ha någon som tror sig bestämma över mig och framförallt så vill jag inte bestämma över någon annan.
Jag tycker om det som kan vara farligt.
Som relationen med hund. Han har inte några som helst problem att totalt förgöra mig om han så velat.
Jag skulle, hyfsat lätt, kunna få bort honom från jordens yta.
Men vi väljer att samarbeta. Att respektera varandra och skapa harmoni tillsammans.
Och det är det jag söker hos andra.
Nej, det går varken att bestämma över eller fånga mig.
Jag är min egna människa. Den enda jag tillhör är mig själv. Och jag låter andra vara det samma.
Testa inte mig, ljug inte för mig, lyssna på mig och straffa mig inte när jag gjort fel eller du anser att jag gjort det. Prata med mig, förklara så jag kanske kan förstå.
Ta ansvar över dig själv och det du gör. Försök inte imponera på mig.
Skulle kunna kalla det ömsesidig respekt. Men då måste man också sätta sitt ego till sidan ibland, och det verkar kosta för mycket.
Jag vill kunna vara sårad och sårbar i din närhet. Jag vill att de som är mig nära kan vara mina svagheter helt utan att försöka använda det mot mig. I annat fall klarar jag mig bättre själv.
Och tillskillnad från de flesta andra som säger det samma, så menar jag faktiskt det.
SLUTSATS:
Jag ska ha ömsesidig respekt, trygghet och harmoni.
Jag är varken en ägodel eller något korkat skevt experiment.