Det finns ganska så många som tycker illa om mig.
En del för deras känslor inte är besvarade. De som förnekat att de hade några. Och sen fått frispel för jag hanterat det som om att där inte fanns några. För hur ska jag veta om man ljuger för mig?
Men de flesta som tycker illa om mig gör det för att jag inte bryr mig om saker som värderas av så många andra.
Jag kan inte bry mig mindre om hur mycket pengar du har. Om hur mycket dina skor kostade eller värdet på din bostad.
Om din bil gick för en miljon eller tio kronor.
Jag bryr mig verkligen inte. Det är inte någon information som är relevant för mig.
Materiella saker är just det, materiella.
Det säger inte särskilt mycket om dig som person, mer än att du kanske har ett behov av att hävda dig om du ständigt känner att du måste meddela vad saker kostar. Att du verkar ha en skev bild av dig själv och anser att ditt värde ligger i hur och vad du har för saker och inte hur du är som människa.
Nej, jag berättar ju inte detta för folk. Ibland svarar jag bara okey och andra tillfällen att jag inte vet vad jag ska göra med den informationen.
Jag jämför mig inte med andra. Jag jämför mig med mig själv. Jag är fullt medveten om att man har olika bra och dåliga egenskaper. Att man har helt olika förutsättningar. Så varför skulle jag jämföra mig med någon annan? För mig är det bättre att själv jobba på att bli bättre än vad jag var. Inte bättre än vad någon annan är. Vad skulle det ge mig?
Man blir gnällig för jag kan glädjas över andras framgång och glädje. Precis som att det är något att bli gnällig för?! Vadå? Känner du dig dålig när jag inte är lika egoistisk av mig?
Att när jag ska göra något brukar jag göra det ordentligt. Att det ofta blir bättre än vad andra tycker att de själva klarar av eller har gjort. Och istället för att glädjas för mig, bli bitter. Jag kan inte anse att det är mitt fel. Och det är inte heller så att jag trycker upp mina skapelser och framgångar i någons ansikte.
Sen klarade jag inte saker bara helt plötsligt.
Jag spenderar oerhört mycket tid på att det ska bli bra.
Kan sitta med något i 12 timmar i sträck flera dygn i taget. Enbart ta pauser för hund och sova. För har jag väl börjat vill jag också bli klar. Vill att det ska bli bra så får helt enkelt fortsätta tills resultatet är okey.
Men det vill man inte se. Då är det lättare att vara bitter. Att ta det som någon märklig förolämpning att jag, som tydligen är så värdelös, klarade något som man själv inte gjorde lika bra.
Och det värsta med allt det är väl att jag fortfarande inte bryr mig. Bli du bitter över det. Det är okey. Om något kan jag bli lite road över hur ytligt dum man är. Vilket inte precis gör människan eller situationen bättre.
Och vill du veta en hemlighet?
Det finns ingenting som driver mig mer än andras hat mot det jag klarar av.
Så får väl tacka för motivationen. Snällt av dig. Hade aldrig klarat av såhär mycket utan dig.