Ibland behöver jag mest vara berusad och dansa bland blinkande lampor och hög musik.
Du vet då när det känns som att känslor, tankar och människor sliter sönder en.
Precis då behöver jag dansa runt salongsberusad och bara finnas för stunden. Låtsas som att världen står still. Som att ingenting spelar någon roll.
För vet du vad? Egentligen spelar ingenting någon roll. Det finns inte någon större mening med att existera. Det är vi själva som skapar meningen med saker, folk och livet.
Vi som väljer att ge det ett värde. Och ja, jag vet om att det låter både bittert och sjukt negativt. Men det är min sanning.
Så istället för att mest sitta och titta på en skåpslucka, behöver jag ibland dämpa allt. För bara någon timme få alla tankar till att försvinna.
För loopen började. Någon krossade mitt hjärta och nu gör jag det själv med tankarna, om och om igen.
Mentalt bygger jag upp och förstör. Hela tiden.
Trauma behandling. Att utsätta sitt psyke för att uppleva och känna precis de känslorna man kände då, känner nu. Bara att upprepa.
Det är det som händer i mitt huvud större delen av tiden.
Trauma behandling. För att vänja sig. För att släppa. Helt lämna det bakom sig.
Tvångstankarna att fortsätta plåga mig själv.
Jag gör annat undertiden. Försöker tvinga mig att träffa andra, ha någon kontakt med någon. Men innerst inne vill jag inte. Och det märks.
Jag jobbar på mig själv.
Det händer saker. Det går framåt.
Äter mer, tränar. Fixat egen server. Har planen att börja studera och letar aktivt nytt boende.
Så jag gör saker, det händer grejer. Det är bara det att den del som för några veckorsedan fastnade, vägrar lossna.
Viljan och förståndet som slåss. De sliter sönder varandra. Men det behöver ingen veta.